Den nya tiden

Av Lars Åke Krantz

Jag är uppväxt på frihetens tid. Min bilbarnstol var en framåtvänd stålkorg med ratt och tuta som hängdes i färdriktningen på baksätets rygg. 
Varje gång mamma bromsade Kapitänen slog jag pannan 
i gummitutan som satt mitt i plastratten.  
När jag blev äldre cyklade jag iväg på morgonen, lekte hela dagen med mina kompisar och kom hem när det skymde. Vi klättrade i berg, täljde pilbågar med våra knivar, dök i svarta sjöar, hoppade i hö, ramlade, slog ut tänder, band varandra i skogen, cyklade omkull, blev ovänner och sams igen innan dagen var slut. 
Allt utan mobiltelefoner, sms, och sökare.
När vi kom hem drack vi komjölk som var så fet så det blev prickar på glaset och åt limpmackor med smör. 

Vi fick knallröd falukorv och drack Trocadero som lyste orange av Tatrazin.
Föräldrarna lyssnade med ett halvt öra mellan tuggorna och tittade ointresserat på blåmärken och skrapsår. Man kunde fånga deras intresse om man sade att man fått godis av någon okänd person. Ännu mera lyssnade de om man dessutom blivit bjuden på skjuts.

-Vilken bra dag, sade de!!

-Få godis och åka bil på samma gång!

Vi åt mask och gul snö, sköt med luftgevär och körde Rödmyror på lägdorna. Vi rodde och fiskade och hade aldrig sett en flytväst. Vi drack vatten ur bäckar och ritade med tuschpennor innehållande ämnen som idag är förbjudna. Våra smällare var stora som dynamitgubbar. Dåtidens Kinapuffar kunde skicka en kaffeburk 20 meter upp i luften och vem minns inte kanonblixtskotten som det var 18 år på! Varenda hund i socknen måste ha varit döv på den tiden enligt nu gällande förstå-sig-på-normer. Och Tigerskotten och Lucky Puff. Fast de senare var ena tråkiga smällare. Dessa höll vi i handen för att få någon minsta spänning. De var som dagens sista Kinapuff,  ja …  innan totalförbudet då förstås.

Vi såg pet-lagarna komma. Lagarna som petade. Som bestämde hur vi skulle se ut, som bestämde vad vi skulle ha på oss och tvingade oss till underkastelse. Lagarna som differentierade grannar. I ett trollslag förvandlades vi till värdiga medborgare eller ansvarslösa förbrytare ute i byarna.

Först ut var lagen om motorcykelhjälm. Vi trodde vi skulle svimma. Vi trodde det var ett skämt. Vi skrattade.

-Att tvingas ha hjälm för att åka båge?!

Hur skulle det se ut? Det gick liksom inte att tänka sig Schölin med hjälm. Han som brukade åka barfota genom samhället och sitta och röka med uppknäppt skjorta på sin Triumph 650 med en hand på styret och svajande kalufs. Nästan värre var att tänka sig farbror Huldin som åkte och handlade på sin lättviktare. Skulle gubben, efter ett liv på motorcykeln, tvingas byta ut sin skinnmössa och plasttratt mot hjälm? Var detta Sovjet  ..?

Året var 1975. Jag grät på insidan över vår flathet och klippte notiser ur amerikanska tidningar om kravaller i delstaten Indiana där åtta dött i en demonstration mot hjälmtvång. Jag satte upp dem över sängen bredvid omslaget till Jerry Williams EP med  Twistin’ Patricia. Jag var 17 år.

Men det skulle bli värre. Snart kom lagen om hjälm på moped. Det lät, i mina öron, så fruktansvärt dumt att man inte trodde det var sant. Året var 1978 och man skattade sig lycklig som precis lämnad mopeden bakom sig och satt skyddad i en bil. Men inte ens där skulle man vara säker. Med bälteslagen fångades hela svenska folket in. Bilbälteslagen kom smygande för att slutligen omfatta alla. När det var klart stod det 1988 på kalendern och ingen tilläts tänka själv längre.

-Den nya tiden var här.

Ps. I fjol kom en lag om cykelhjälm. Jo, det är sant. Lag på cykelhjälm för alla under 15 år från och med 2005. Vad kommer 2006, 2007 och 2008? Spring, gå och kryphjälm?

-Skratta inte.

-Det gjorde vi … 1975.

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil