En dag på jobbet. 

Av Lars Åke Krantz

Det var en sån där dag när skägget kliade och fåglarna skitit i utegrillen. Egentligen borde man ha stannat i sängen. Det gjorde inte jag. Dagen slutade istället med att polisen vägrade hälsa på mig.

Cadillacen slingrade sig fram på reservhjulet. Förmiddagssolen spelade i stenskotten på rutan och skapade grus i mina ögon. Dessutom hittade jag inte. Jag skulle bli sen. Definitivt sen. Dagens arbetsplats var Sättna flygfält. En nedlagd militärbas som nu ägs av motorklubben SHRA Sundsvall. Tre tusen personer och 400 bilar hade hittat dit denna sensommardag. Dock icke speakern. Han skavde upp och ned längs E4:an vridande på en taxikarta. Det tycktes omöjligt att  hitta en lämplig ådra som gick öst-väst bland alla vägar som löpte i nord-sydlig riktning. Jag övergick till att fråga och köra dubbelt så fort istället – så kallad frågesport.

Brummade in i Medelpadsmyllan, vred på ratten och tittade på klockan. Till slut hittade jag en öppning i lövverket och ett enormt område öppnade sig med påfarter och uppställningsplatser, hangarer och servicevägar.  Ett landskap där en fyrfilig autobahn, till synes utan början eller slut, utgjorde hjärtat utan att för den skull sammanföra två geografiska orter. Accelerationstävlingar hade redan påbörjats och vrålande V-åttor rusade från noll till 300 på sju sekunder.  Jag lyckades få till en parkering och steppade ut på startplattan ivrig att anmäla min närvaro.

Trackbite.

Jag fastnade i sporten omedelbart. Kontaktlimmad i underlaget hälsade jag artigt på funktionärerna och vek oroligt på höger och vänster fot för att inte myggjagarna skulle brinna fast i asfalten. Funktionärerna stod själva torrskodda på en bit tartan. 
De enorma krafterna från motorerna sätter vilka däck som helst i spinn och för att få däcken att greppa i asfalten har men uppfunnit Trackbite. Den absolut geggigaste lösning som finns. Den duschas ut över startplatsen och får underlaget att likna en sjö av aldrig stelnande tuggummi. Trackbite limmar fast en moped som ett frimärke på ett kuvert. 
Efter utsöndrande av artigheter bröt jag mig loss från eländet och flydde fältet med höga benlyft och stumma lårmuskler. 
Tillbaka vid bilen hoppade två entusiaster på mig och ville titta under huven. Deras skruvarögon röntgade mitt motorum på sex och en halv sekund och levererade sedan dess exakta status.

-Fint, men bulten till generatorn gått av.

Jag undslapp en grymtning, sänkte huven och lade locket på.

Senare skulle jag bli tvungen att ta i tu med problemet men nu väntade jobbet.

Jag greppade micken, höjde rösten och vrålade ut ett  HEJ, till 3000 åskådare. Sedan läste jag fel och kallade fru Kårström för Lårström vilket fick 2999 att le. Jag borde ha legat kvar i sängen. I pausen letade jag i begagnade mopedlådor efter en generatorbult till Cadillacen. En baknavsbult till en Puch Dakota kunde ha passat om det inte varit för att Puchen följde med. Övergick till att gräva i raceputtarnas servicebilar istället. Till slut såg jag den. BULTEN. Den satt som sprint i en pallbock.  Ägaren log och räckte över den. ”Jag har tusen stycken hemma sade mannen som var ägare till en bilskrot och hade sorterat alla överblivna bultar i trälådor. Jag kunde ha gett 200 spänn för bulten just då. Nu var det bråttom. Det var strax min tur att prata igen.

Efter monteringen var skjortan jag fått av funktionärerna fläckig av svett och sot. Händerna var svarta. I jakten efter bulten hade jag tröttat ut områdets meckar och sökte på egen hand efter något som kunde likna avfettning. I ett presseningstält bakom startplattan hittade jag en tryckspruta med handtag. Precis en sån som Vägverket i Timrå har avfettning i. Jag spolade händerna och tvålade in vätskan. Efter 15 sekunder satt de ihop i en inte okänd bönegest.  ”Med knäppta händer i depån” kunde ha varit en passande rubrik. Det jag fått på mig var Trackbite!! Om tre minuter förväntades jag le inför publik med mikrofon i handen. Nu brottades jag skitig i mörkret med jordens klägg.  Jag rusade in i korvmojen och skrek ”tvål”. Palmolive serverades och fingrarna började framträda. Samtidigt påannonserade man mig i högtalarna.

Kvällen avslutades med cruising i Sundsvall. Arrangörerna hade hittat på att jag skulle stå mitt i gatan och presentera bilar. Stan var också full med sådana som vanligtvis står mitt i gatan dvs poliser. För att göra ett gott intryck tänkte jag hälsa artigt på två representanter för lag och ordning som stod alldeles i min närhet. Jag fixade till handen så den såg normal ut, sade mitt namn och räckte fram den. Den kvinnliga polisen tittade på mig och handen, avböjde och sade att hon nyss klappat hunden.

-Jag borde ha stannat i sängen.   

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil