Det är sant.. det är sant..

Av Lars Åke Krantz

Kära läsare. Efter förra krönikan har frågorna varit många och samfällda.

-Är det sant?
Det är klart att det är sant! Står det i tidningen så är det sant, eller hur? Krönikörer har visserligen en exklusiv frihet att skriva hur som helst men för nytillkomna läsare vill jag återkomma till ett förtydligande som, på förekommen anledning, distribuerades för sisådär 150 krönikor sedan:

-Jodå, det som står har hänt.
Visste ni förresten att morsan, 88 år, har haft raggarträff på sin gård i sommar? Häng med.

Den 87-åriga änkan stod böjd med sin rullator på grusgången framför sitt hus när tio tunga amerikanare oannonserat dundrade ner på den lilla gården och slukade utrymmet mellan äppelträd och perenner. Hon kände backen vibrera när trean från Pite dragracing dånade förbi en halvmeter ifrån henne. Med militärisk myndighet parkerade de sina jättemaskiner och slog av medan en stickande lukt av blyersättning och växellådsolja lade sig över hennes fridsamma pense´rabatter. 

-Vilka är de och vad vill de, tänkte hon ängsligt för sig själv?

Välväxta män hon aldrig sett förut klev ur sina bilar. De kom snabbt emot henne…

Inledningen till en svensk kriminalroman, förspelet till en amerikansk gangsterfilm eller..?

-Nä, ”dagsens” sanning den 17 juli 2003.

Vi tar det från början.
-Vet du om att du är djupt delaktig i motorklubben Svea Cruisers från Ö-vik, Krantz!?
En av medlemmarna, Magnus Nilsson, glodde ilsket på mig från 2 meters höjd.

Svea Cruisers! Hjälp, tänkte jag, det låter som något patriotiskt idiotiskt. Raggarnas Ku Klux Klan för bevarande av Svea rikes vita aschlen i moonandet från kokande pilsnerhäckar.

-Näe, pep jag. Det vet jag inte.

Då halade han stolt fram klubbdekalen och slog om till ett leende som förde tankarna till ett känt brospann över Ångermanälven. En propeller i pannan och karl´n hade sett ut som Höga Kustenbrons norra fäste med vindkraftverk och allt. Dekalen bestod av en amerikansk/svensk flagga med silverhårig tant i gungstol mitt på.
-Svea, brölade han och pekade på tanten med sitt motroljemarinerade pekfinger.

-Din moster, fattar du?

Jag fattade. Som barn åkte vi till moster Svea och morbor Gustav i Domsjö. Det var kul för morbror Gustav hade ett kontor med kuliga räknemaskiner som man vevade på, skrivmaskin att hacka på och stämplar att slicka på. Där lekte vi tills han alldeles kom av sig i deklarationerna och vi fick saft och bullar av moster Svea istället. De hade ett cementgjuteri.
Det jag inte visste var detta: När Svea blev änka hyrde hon ut gjuteriet till några unga grabbar med bilar. I hyran ingick så småningom knäck, sockerkakor, bullar samt att få låna telefonerna i det gamla kontoret. Ett förtroende föddes. När grabbarna blev män och skapade en klubb var namnet givet. SveaCruisers. Svea togs med på bilutställning och när hon låg på sjukhuset, innan hon gick bort, kom raggarna med blommor. ”Mina pojkar”, kallade hon dem.

I våras satt jag i gjuteriet och drack kaffe med delar av klubben. Magnus hade tydligen hållit masken för medlemmarnas hakor föll ner när jag sade att Svea hade en syster – Sally som dessutom är min mamma. Sally bor dessutom kvar på platsen där Svea växte upp, i Ullånger. Stämningen var förtätad. Om vi varit i Indien hade vattenpipan vid det här laget passats runt till mej och jag hade upphöjts till Guru, svävat iväg och slagit huvudet i lyftkroken till motortaljan. Ett besök till Sveas barndomshem och samtal med hennes syster Sally planerades på stört. 

Det var julis vackraste dag. Mamma Sally visste inget. 
Bilarna dånade ner. Racerbilen hade trailats och körde de tre sista kilometrarna för egen maskin. Klubben var mangrant samlad så när som på en medlem. Respektive och barn var med. Ledigheter hade pusslats, semesteravfärder skjutits fram och bilar fejats. Nu stod man i solen och överlämnade ännu en gång blommor till en silverhårig tant.
Långbord var dukat. På en jämn gräsplätt i mitten av bilarna dracks kaffe och när det kom fram att klubben bokstavligen satt på grunden där Sveas och Sallys barndomshem en gång stått, stannade tiden till och de tittade på varandra.
Innan solen gick ner den kvällen hade raggarna hållit tal, Sally berättat och överlämnat kort på en ung Svea framför barndomsstugan och prispokal med Sallys Choice 2003 delats ut.

Före avfärd samlades klubben åter runt den gamla som nu fick ett inramat hedersmedlemsbevis i klubben Svea Cruisers. Bilarna dånade igång och rann ut på den smala byvägen i en aldrig tidigare skådad kolonn. På den lilla gården stod en gammal kvinna och vinkade. Hon sänkte handen och tittade på det glasade beviset.

-Min syster, sade hon och drog varsamt med fingret över namnet Svea.
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil