Ishockey. 

Av Lars Åke Krantz
Jag har varit till Timrå på hockeymatch. Jag går aldrig på hockey. Har svårt för idrott överhuvudtaget och har flera gånger tänkt ringa lokaltidningens prenumerationsavdelning och undra om jag kan få rabatt eftersom jag lämnar en tredjedel av tidningen oanvänd dag efter dag år efter år. Jag går liksom inte igång på att ”Järkvissle gjorde fyratre fast Ubbe hade ont i knä”, kallblodet Pitepalten galloperade och bandybojsen fick stryk borta när de kunnat vara hemma.

-Du får en baguette och en dricka om du hänger med.

Det var grannen som ringde. Han hade sponsorbiljetter över. Vi skulle åka till Elån sade han och jag hade aldrig varit där. 
Röån vet man ju men Elån. Det lät modernt. Jag såg framför mig ett litet samhälle upplyst av det lokala kraftverket fast vi kom bara till Timrå så blev det avstigning. Jag hade svårt att koncentrera mig på baguetten för en tränare stod och  berättade hela matchen i en mikrofon, alla byten och sjukfrånvaro, redan innan.

Luleå hade inte behövt åka ner, tänkte jag.
-Statistiskt sett vinner Timrå, avslutade han.

Jag hade kollat vilken färg Timrå hade på Internet så jag kände mig trygg. De röda vinner tänkte jag och åt upp grannens halva baguette.

Så var det dags att gå in där matchen skulle vara. Vi skulle sitta på sektion L rad 13 plats 6 och 7.  Sektion L rad 13 plats 6 och 7 hade ett tjockt nät framför sig. Det kändes som om man satt i en mjärde och tittade. Längst upp på nätet var en grov tross. Bakom den låg målburen. Nu förstod jag varför folk reser sig upp när det blir mål. De ser inget för mjärden. Sedan blev vi tvingade att lyssna på Lundell på CD i en halvtimme. En annan grej som överraskade mej var temperaturen. Det var kallare än i en vedeldares gillestuga!

Ni vet den där sorten som kör med 18 grader hemma och erbjuder hemvirkade tofflor till gästerna. Man kupar händerna runt kaffekoppen och ångrar att man inte satt längre i bastun i torsdags. Alltså det är skitkallt på hockey. Det syntes på spelarna. 
Redan en timme innan match stormade de ut från omklädningsrummen och började jaga som vettvillingar över banan. Trots att alla hade tio puckar var.

-Tror jag det. De frös ju. Och vi som skulle sitta stilla i två timmar.
Jag läste i programbladet att Lillstrimmas tröja hängde i taket. Undrar hur många som hackat tänder och sneglat på den?  Platsen intill mej var fortfarande tom och jag hoppades på ett överhettat fläskberg som osade linement och Helly-Hansen. Istället kom en mager flicka och skramlade ner på trästolen.

Nere på isen var spelarna redan slutkörda. De hade åkt som galningar i trekvart och gjort 180 mål. Trötta och mätta åkte de av isen medan någon tydligen fått in bilen och nu satt och tutade. En ståltermos kom farande från rad 21 och slämmade in i den magra tjejen. Program fick vi men inte hjälmar tänkte jag. Nästa punkt var ismaskinen och sedan Du gamla du fria. Ganska befriande efter en timmes uppsjungning av Luleåkören. Man brukar säga att rock är primitivt med bara tre ackord. Vad skall man då säga om hejaramsorna. Sångstycket Lu-le-å är en historia med två toner där den första och sista dessutom är samma nämligen diss endast avlöst av den mellersta F. Säkert ballt på bröllop 500 f. Kr. men 2005…

Så blev det match. Katastrof. Ingen kommentator! Sist jag såg hockey satt Björklund och vitsade. Pappa brukade se på TV och höra på radio samtidigt. Varenda skär rapporterades.  Plötsligt blev det avblåsning och utvisning. Katastrof igen. Ingen repris!! 
Jag som höll på att öppna en Kexchoklad. Tjejen som fick en termos i ryggen blev utbytt och istället kom en avdankad elitseriedomare och slog sig ner. Det blev min räddning. Du som var där:

Märkte du att Manderville stod fel i en tekning 8:22 in i tredje perioden?

-Det gjorde vi. Elitseriedomar´n och jag.  
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil