Don´t worry - be happy.

Av Lars Åke Krantz

Vi tittade ut genom fönstret på DC-10:an. Vita truckar med feta hjul rullade över den svarta asfalten. Tekniker i kortärmade skjortor utförde vana handgrepp i natten. Vid horisonten lyfte en kärra med blixtrande lanternor.  En frusen familj från Härnösand hade landat i drömmarnas rike. Utanför glaset låg USA. Luftkonditioneringen i cabinen röjde ingenting. Den sena timman gjorde oss småhuttriga men där ute dallrade någonting mycket behagligt och snart skulle det slå emot oss.

1992 hade jag landat i Amerika för första gången och kysst marken. Detta var tredje gången och nu var hela familjen med. Halvvägs ner till marken stannade jag och kysste frun i stället. Vi klev ut i vad som skulle ha kunnat vara vilken Hollywoodfilm som helst.  Livet rusade. I handen höll  jag fyraåringen. Han hoppskuttade i februarihettan. Flickan skrattade högt och min 14-årige son gapade mot upplysta palmer som bugade över svarta limousiner. Hyrbilens radio vaknade till liv och vi styrde mot hotellet till tonerna av: Don´t worry - be happy.

Drömska dagar avlöste varandra. Disney World var ingen nöjespark. Det var stort som Blekinge. På sexfiliga motorvägar åkte man mellan dess enheter. Utanför varje enhet (Themepark) låg en parkeringsplats stor som Bromma varifrån tåg skyttlade in besökarna i det allra kuligaste. Efter tre dagar åkte vi mot Floridas östkust. 14-åringen ville surfa. Hemma hade vi sökt på Internet och hittat Ron John´s Surf Shop i Coco Beach. Vi var osäkra hur vi skulle hitta Ron på beachen.

-Han har väl en sån där bod på stranden. Den skall vi söka åt, hade jag sagt till uppmuntran innan avfärd.

När vi rullade in i Coco Beach efter mörkrets inbrott, möttes vi av ett nattöppet palats som dunkade av musik. Byggnaden upptog hela kvarteret och strålade i neon. Massor med folk minglade bland fontäner och upplysta sjöjungfrur. Vi läste på fasaden: Ron John´s Surf Shop.

-Skaplig bod, sade vi i munnen på varandra.

Vi lämnade Spring Break festande beachboysar och girlsar efter tre dagar och sökte oss till det vanliga USA. Vi cruisade söderut, gick på bilaffärer, åt macaroni and cheese och övernattade i urbilliga hotellrum med 40 kanaler på TV:n och pool utanför fönstret. Melbourne var en sån där alldeles vanlig amerikansk stad längs Floridas östkust. Vi kom sent till mall:et. Shoppingcenter kallas "mall".  Jätteparkeringen som kantades av palmer innehöll åtta bilar. Vi parkerade. Plötsligt tittade jag på min son. Han var brun efter tre dagar i saltvatten. Nu kunde han vågsurfa. Kalufsen guppade där han fjädrade fram på asfalten. Plötsligt fick jag ett infall och slängde bilnycklarna till honom.

-Du måste ju prova att köra bil i USA, sade jag.

-Rulla litet fram och tillbaka på parkeringen medan vi handlar.

Efter tio minuter kom han in.

-Pappa, sade han - det har hänt något förskräckligt.

Vi gick ut medan jag fantiserade omkring ord som, buckla, krock, polis, avrättning.

-Jag har låst in nycklarna i bilen, sade han.

Vi stod på en öde parkering i en öde stad. Fem personer utelåsta. Ingen mobiltelefon, inga kompisar, inga kontakter, inga verktyg. Jag tittade mig omkring. Längst bort på parkeringen stod en fruktansvärt risig pickup från sextiotalet i obestämbar färg. Jag sneddade över beredd på det värsta. I framsätet låg en man. Han tittade upp med rödsprängda ögon. På film skulle han flinat och skjutit med ett avsågat hagelgevär rätt igenom dörren och jag skulle ha kastats bakåt i slow motion. I verkligheten var det han som blev jätterädd. Jag förklarade lugnt och mjukt och frågade efter tools (=verktyg). Han kom ut barfota, rotade på flaket och räckte över en tång, troligen härrörande från tidig hästskotillverkning, senast brukad som rekvisita i Lilla Huset på Prärien.

-Vi befinner oss 10 mil från månfärdernas uppskjutningsramp och här får jag ett verktyg som skulle stå sig bra i en glasbur på Tekniska Museet.

Tillbaka vid bilen föll ögonen på radioantennen. Jag skruvade loss den, bockade till en ögla och bröt ut dörren på den spritt nya Chevroleten medan mamma och flickan pratade med vår skapare. Alltihop gjorde susen.

-Plopp sade det, och dörren for upp.

Vi girade tillbaka med verktyget. Minsann såg inte barfotameken litet imponerad ut. Han hade stött på skandinavisk ingenjörskonst. För säkerhets skull fick antennen behålla sin ögla.

Don´t worry - be happy. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil