Jukeboxen

Av Kenny Åkerberg

Jag har varit lite krasslig efter en längre tids förkylning, det är det värsta gumman min vet. När den annars den stora  så stöddiga karln i huset är sjuk.
– Du brukar alltid säga att gnäll kommer man inget vart med här i livet och vad gör du själv nu då, gubben min, retades morsan.

– Du brukar säga att det bara är gamla kärringar, byråkrater och gångtrafikanter som smiter över zebrastrecken jämt, är de som gnäller, fortsatte hon. Ingen förståelse alls förstår ni, kära läsare.

Men hur som haver så hade gumman bokat en tid nere på mottagningen i byn kl 15:30. Jag såg på klockan i verkstan, att nu var det hög tid att pallra sig iväg. Måste bara in i huset först och snygga till det lilla som går att snygga till.

  – Hallå, ropade jag när jag klev igenom farstudörrn. 
Den enda som mötte mig var Elvis, som vanlig var han hungrig och jamande som den värsta djungeltiger när 
inte kattmaten kom fram snabbt nog.

– Faen Elvis, kan inte du motionera garagemössen i stället för att bara gnälla så fort det suger i tarmen, 
sade jag till katten. Jag slängde ett öga ut genom köksfönster. Frugans bil var borta och jag såg att det 
låg en lapp på köksbordet.

”Lilla gubben, glöm nu inte tiden på läkarstationen. Jag kommer snart, är bara å shoppar lite. Du hörde inte mig när jag ropade genom all oväsen du för i verkstan.”

– Jaha, var det du, tänkte jag. Trodde att det var Elvis som la av en rökare.
Väl nere på läkarstationen. Jag har blivit sittandes och väntandes bland alla gnälliga kärringar och anna t löst folk. De ägnar all sin väntan med att läsa alla sönderbläddrande gamla Hemmet Veckotidning och Allers.

– Det går utför med svensk sjukvård, mumlade jag för mig själv. När det inte ens finns tidningar från det år som gäller. 
Då kom syster in i väntsalen och ropade upp mitt nummer.

  – Äntligen, tänkte jag och tittade upp. Jag möttes av ett stort leende som sprack upp i hennes ansikte. Det var inte bättre än att hon hade haft mig som patient för ett par år sen. Konstigt att hon jobbade kvar än, jag tror vi får ta historien från början.

Jag hade fått hem en Rock-Ola 1445 120 sel från -56, tillsammans med ett par bilar i en container från staterna. Det vet ju var och en 
att när man flyttar på sådana gamla pjäser så slutar de funka utan anledning. Men med envishet och lite kunskap och uteslutningsmetoder brukar det gå ganska enkelt att få dem i bruk igen, så även denna gång.

  Jag kom in en kväll från garaget och slängde jobbarkläderna i tvättkorgen. Jag hörde ett väsande från Elvis som låg och sov just där.

  – Ursäkta mig herr Elvis, att jag inte såg er, sa jag och bugade. Plötsligt slog det mig, Morsan ropar jag inte ett ljud.

  – Elvis has not left the building, tänkte jag för mig själv. Snabbt in i duschen för att försöka se lite anständig ut inför för morsan, det är ju fredagskväll trots allt. Å så på med lite lukta gott me. Ren T-skirt, tvättade blåjeansen som passar i alla lägen. Sen häva ner sig i favoritfåtöljen med en kall bira av bästa sort. Sen kan fredags kvällen början.

Skit på tv till en början, jag hasande mig upp till jukeboxen som har sin givna plats nära favofåtöljen. Slängde i ett par spänn och njöt av Brown Eyed Girl och sedan ett par godingar till. Plötsligt hakade hon upp sig i selection till nästa skiva. Tusan åxå, hon har ju funkat perfekt det sista tiden. Upp med glashuven som är stor som en motorhuv och jag sticker in huvudet för att kolla efter. Samtidigt startar kretsloppet igen och jag blir sittande fastkilad mellan griper-armen och glashuven, jag känner att det bara pressar mer och mer.

– Fasen vad stark en 110 volts liten motor kan var, hinner jag tänka innan mor kommer in och undrar vad i all världen jag håller på med.

– Tusan kärring, stäng av strömmen flåsar jag. Jag känner hur det spränger i skallen och hur det blir ett alltmer ansträngande ljud från boxen.

  – Var någonstans stänger man av det åbäket, klagar frugan som blir alltmer panikslagen när hon ser mina blodsprängda ögon hålla på att ploppa ur skallen.

– Dra ur sladden för tusan, väser jag med mina sista krampaktiga andetag. Äntligen släpper greppet och jag kan med mina sista krafter slita mig ur jukeboxen. Frugan kunde inte hålla sig för skratt när hon såg min misshandlade nuna, stämplad ODD SELECTION i p anna n.
Morsan som var orolig för mig och för framtida men tyckte att jag borde ge mig ner till läkaren för undersökning.

  – De kan ju kolla insidan på huvet när du ändå är där, sa honom och skrattade. Motvilligt och skamsen åkte jag ner till sjukan för lite omplåstring. Det var ovan nämnda syster som plåstrade om mig då och frågande om andra sidan behövde omplåstring med.

Ladda ner hela reportaget som PDF fil