Kultur.

Av Lars Åke Krantz

Vaknar mjukt och ligger och tittar på innertakets skarvar. Den lite spruckna färgen har flagat på ett par ställen. Hålet efter en borttagen takkrok lyser svart mot den vita fonden. Längre bort tejpbiten som blev kvar när julgirlangen togs ner. Har sett allt förut men ligger och tittar. Den gulnade fläcken till höger känns som en kär gammal vän. Elkulokabeln som saknar en klamma finns alltid där när jag vaknar och ger sitt bidrag till tryggheten i begreppet “hemma". Jag hör postbilen lämna sin dagliga ranson. Gäspar.

Barsk blåser den kopparfärgade väckarklockan upp sig på bordet intill. Rund och trind med uppdragen fjäder. Den ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst. Men den får kanalisera sina behov på nåt annat sätt idag för den lilla spärren sitter där den skall. Det är en lördag i maj 1973 och undertecknad är femton år.

Mättad med mammas mumsiga mackor masar man mot mopeden. Logbryggan är fortfarande våt och hal av dagg och jag glider litet när jag skall öppna logdörren.

Solen skapar ljuskanaler genom brädspringorna och fångar det uppvirvlande dammet därinne. Bensinkran, munstycke, choke, kick, ettan, tvåan, munstycke, trean. Solljuset, värmen, grönskan, allt exploderar mot mig och bröstet vill sprängas av frihet. Världen ler och jag måste nypa mig i armen. Jo jag är vaken, jag drömmer inte. Verkligheten överträffar dikten Allt finns där och det är mitt. Jag skrattar högt i knattret och skriker tack gode Gud för livet.

Resmålet är redan bestämt sedan tidigare i veckan. Jag har varit där förut många gånger men när det blivit dags för återfärd har en längtan alltid fötts att återvända. Korsar E-4an och det blir grusväg igen. Tvåan nu och uppför några branta backar. Solen i ryggen, smältvatten i dikena, hejar på Bohman. Håret fladdrar i vinden som det blir utför (detta var på frihetens tid, före hjälmtvånget) och jag lägger mig över bensintanken och stirrar upp hastighetsmätaren till 50.

Höger och in i skogen. Traktorvägen är blöt och luften blir omedelbart kallare. Står upp på fotpinnarna och kryssar mellan några stenar. Snart nu. Förbi den stora granen och här, ett litet hål i slyn på vänster sida. Svänger in och hukar mig samtidigt under några bågnande alvidjor. Lyckas inte riktigt utan blir blöt på ryggen. Ytterligare tjugo meter och jag är framme. Bensinkran, fotstöd. Tystnad

Solen tillåts gassa härinne i den öppna gläntan samtidigt som det mesta av vinden bromsas upp av lövverket där jag står. En tryckande fuktig värme som vänligt bjuder mig att hänga skinnjackan på styret. På motsatta sidan av gläntan ca 40 meter bort tronar stolta granar och ger lä från nordväst. Men det skall inte handla om de perifera grönsakerna utan om det som ryms inom dess gröna mur.

Taunus 12M, Wolsley, DKW. PV, Chevrolet och WV m.fl. De sitter i gräset på platta hjul. Trotjänare, veteraner märkta av striden, sida vid sida i en sista parkering. De är mina vänner. Jag har inte kommit för att plundra. Har inga verktyg med mig och tänker inte kasta sten genom deras bakrutor.

Kapitänen står som vanligt med dörren öppen. En björk har växt upp i dörröppningen och det ser ut som om Kappen lövar sig inför midsommaren. Jag går andäktigt fram men snavar i en luftrenare till en Citroen. Wolsleyn ler mot mig och jag är säker på att hade inte dess batteri frusit sönder hade den blinkat åt mig med sin kvarvarande vänsterlykta. Folkvagnen tittar blygt ner men en Merca intill ser uppfordrande ut med sin halvöppna huv. Ursäkta säger jag och lägger upp luftrenaren på en stubbe.

Sittande i kapitänen känner jag doften av blöta textilier och SAE 30. Jag trycker på signalringen och tittar ut över den välvda huven. Radion sitter kvar och Ulla Billkvist och Ove Törnkvist är liksom invävda i högtalargallret. I hanskfacket några säkringar, ett ihopknövlat John Silver och ett läppstift . Vittnesbörd om stolta färder över Skuleskogen och lördagnätter vid Furuparken Blir sittande mitt i kulturarvet ännu en stund. Motvilligt gränslar jag till sist mopeden och planerar samtidigt nästa besök i det jag låter kicken sjunka.

För några år sedan försvann alla bilarna och fördes som ihoppressade kollin på järnvägsvagnar till nedsmältning. Någon hade kommit på att rallarrosen for illa av motoroljan och glykolen kunde skada maskrosorna i gläntan. Nu har det blivit miljö där istället. Men jag åker inte dit längre.
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil