Måbra mässan.

Av Lars Åke Krantz

 

Jag är ingen mässbesökare. Noliamässan, Sollentunamässan, Påskmässan Elmiamässan, Midnattsmässan. Allt det där är bara abstrakta glosor för mig. En känsla i magen som förvirrar. Om jag skall försöka sätta ord på känslan så …så går det inte men jag kan beskriva den bild jag får i huvudet till följd av den där känslan. Jag ser ett katolskt prästfölje i kåpor som svänger ett rökelsekar på Stöde marknad. En förvirrande mischmasch, troligen beroende på ett oförstående associationsförsök i mellanstadiet och precis nu, när meningen avslutas, går det upp för mig att jag är ding och att jag ligger naken på Freudbritsen inför 48 000 läsare. 
Vilken märklig syssla detta är att skriva krönikor.

Noliahallen i Sundsvall alltså. Hade fått en fribiljett i handen och halkade in på Måbra mässan på ett bananskal. Fast det var nära att jag halkat in i en cementbil istället och hamnat på Mådåligt mässan. Det var smockat på parkeringen så jag hittade på en egen parkering uppe i en slänt och höll på att rutscha in i en cementbil när jag gick ner. 
Fortfarande med vinddraget från boggiaxlarna i öronen klev jag in i Måbramässan.  En krock så god som någon. Från vrålande dieslar och svart asfalt till porlande vatten och tända ljus. Från dubbelfilig motorsvett till asiatisk plingplongmusik på tomgång där upptagningen verkade vara från en japansk förskola där barnen hällde glaskulor på pentatonisk xylofon.

Trängseln, folkmängden och den förväntansfulla stämningen kände jag igen från vilken bilträff som helst. Entusiaster i flock genererar samma energi oavsett om man samlar på utomjordiska radioanrop eller Bintje. Det var bara det att jag lirade på bortaplan nu. Skinnjacka och boots var inte innekod där man helst skulle ha ett batiköga på magen. Hade man inget batiköga skulle man i alla fall ha löst sittande aftergymkläder och absolut öppna skor, helst utan sockar. 
Den riktiga killern såg jag i ett psykologstånd där den avslappnade utställaren satt och talade med intresserade mässbesökare medan han pillade med sina tår. Vem vill ta den snubben i hand efter avslutat samtal? Går säkert åt ett par fördjupade akademiska studieår att bara komma förbi den spärren. Jag kände mig inte som en katt bland hermelinerna. 
Jag kände mig som ett oljefilter i grönsaksdisken.

Fast fru och barn trivdes. De for omkring bland gratisnötterna och bjudsellerin med förtjusning. De lyssnade på fröken Sverige och slängde sig i elektriska stolar. Till de senares fördel skall sägas att dessa strömsvaga varianter kämpade likt rodeotjurar för att kasta av sig sina trötta vandrare som sjunkit ner för att vila benen en minut. Jag hängde mest runt en konstgjord park. Det fanns ett rostigt plåtkar från förra årtusendet där som jag kunde identifiera mig med. För att variera hängde jag under stundom på en disk i närheten. Det var obetänksamt gjort. En rar kvinna hackade plötsligt hål i fingret på mig och tog mitt blodsocker. Nu gjorde det inte så mycket att hon tog det. Jag hade tydligen så det räckte och blev över. Efter beskedet i den montern höll jag mig hela tiden nära ambulansmontern…

Innan vi gick hem hade familjen bestämt att vi skulle tävla. Man skulle fylla i en blankett med ” ja” på alla frågor utom två som var ställda med en negation i frågan så att svaret blev ja i alla fall. En trevlig kvinna visade samtidigt hur 37 äckliga sockerbitar blev en god Coca Cola. Vi lämnade in tävlingslapparna och jag frågade Myran på väg ut vad man kunde vinna.

-En vecka på hälsohem, sade hon.

För en gångs skull kändes det bra att det är en på millionen som vinner. 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil