Färdtjänst.

Av Lars Åke Krantz

 

Den stora Cadillacen gled fram mot Pingstvännernas nyuppsatta tältkyrka. En Gudstjänst hade just börjat i sommarkvällen. Sex kraftiga män satt i den öppna bilen som sköt fram i gräset. I tältet avtecknades halvljusets vinklar på den vita väven. De krympte i storlek och blev intensivare ju närmare bilen kom. Med bilen en mullrande meter från tältväggen var det ingen som såg på pastorn. Med en halv meter kvar öppnades hela tältsidan och bilen svällde in mellan bänkraderna. Cadillacens uppenbarelse tog tag i hela tältet. Avgaser och bensinångor ersatte tantparfym och vit Läkerol. Slagskeppet passerade tredje bänk, körde fram till predikstolen, vrålade upp i varv, signalerade och tystnade. 

Med en amerikansk bil kan man få vara med om det omöjliga. Ovanstående är fruktansvärt sant. Lika sant som det andra jag skrivit i mina spalter genom åren. Detta hände i Gästrikland någon gång på åttiotalet. En av snubbarna på orten hade en dröm. Han ordnade det praktiska och jag körde rätt in i tältet under pågående möte. Förklaringen låg i att det var countrykväll. Min cabriolet var nerlastad med gubbar i cowboyhattar. Till applåder och visslingar klev de ur, greppade instrumenten och drog i väg Pärleporten i en version som luktade hästskit och bacon. Bilen såg helrätt ut framme vid scenen och stod inne hela kvällen.

Jag har kört in i en servering också. I Härnösand. Inne i Härnösands friluftsmuseum finns ett finare gästgiveri. Bland timrade ladugårdar och stolta kornhässjor tronar en herrgård. Spjutegården. Dess närvaro skänker tillfredsställelse för trötta ben och hungriga magar. Vita trädgårdsmöbler i skir grönska. Lågmälda samtal och servitriser i välstrukna förkläden. Stället dryper svensk sommartradition. Men denna dag gungade en raggarbil in bland borden. Möblerna i uteserveringen hade ställts litet glesare. Jag svettades. 120 personer i sina bästa kläder glodde på alla sidor. Amerikanaren tjöt i servon där jag baxade omkring i porslinet. 375 hästar i mina tömmar och ett brudpar vinglande på baksoffans ryggstöd. Applåder och hurra-rop. 

Men det som har satt de djupaste spåren i mitt minne var ändå den yngling som ringde sent en kväll. Han presenterade sig artigt och undrade om jag brukar skjutsa brudpar med min vita Cadillac cab. 
–Jovisst, sade jag, det händer. 
Utan att låta lättad frågade han om det aktuella datumet. 
–Jovisst, sade jag, den helgen går bra.
Han hördes inte glad. Är det röd skinnklädsel frågade han.
–Ja, sade jag. 
–Bra, svarade han kort och jag hörde hur han samlade mod inför nästa fråga.
–Jo, jag undrar om du kan tänka dig att hjälpa till litet… vid avfärden liksom?
Killen lät nu ännu mer bekymrad. Vad var detta? Jag summerade en sekund. Han hade fått ja på om jag brukade köra brudpar, tiden passade, till och med färgen på inredningen var rätt. Ändå var det inte bra. Vad ville han? Var han en knäpp festprisse som ville smeta in huven med kaviar och låta sin blivande svärmor slicka ikapp med en labrador från hundskolan samtidigt som han själv krossade 78-varvare i baksätet eller vad? 
–Jovisst, svarade jag för tredje gången. Jag kan hjälpa till, öppna dörren, ha chaufförsmössa, vita handskar och grön mandolin eller vad du önskar…
Han avbröt mig och raspade ur sig en snabb mening.
–Det är så att min fru är rullstolsbunden och jag undrar om du… du skulle vilja lyfta in henne i baksätet.
–Oj, sade jag och försökte låta oberört hurtig. Visst kan jag det men det är väl mer i sin ordning att du lyfter in henne, eller hur?
–Ja, nu är det så att jag är blind… 

Körningen blev en av mina finaste minnen. Det unga paret strålade på kyrktrappan. Risgryn och fotoblixtar. Tårar. Bruden rullade ensam fram till bilen och brudgummen fann vägen genom att hålla i rullstolens handtag. Jag väntade vid bilen. Hon mötte min blick och log lugnt när jag lyfte in henne. Han klev smidigt in bredvid och klappade mig på axeln. 
–Du har vaxat den, bra, viskade han och log.
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här