Jag vill inte dö i ärtsoppa.

Av Lars Åke Krantz
Jag vill inte dö i ärtsoppa. Hellre då av tankbil, hjärtattack eller om jag får välja, stående. Vi skall alla gå vidare. 
Frågan är bara hur? Första intrycket är viktigt säger man. Jag tycker det sista är viktigast.

-Han dog med stövlarna på. 
Det låter nåt det. Mitt i leken går man vidare. Påklädd. Kraftfull. I dagarna har några kämpar fått sluta sitt långa och innehållsrika liv. 
Dödsorsak: ärtsoppa. 
Med all respekt för dessa utblåsta ljus tror jag de skulle ha valt en annan metod om de fått välja. Arbetsamma män och kvinnor som besuttit stort ansvar i sin krafts dagar. Som säkert påverkat den lokala historien och berikat livet för efterkommande. De borde fått dö snyggare. Jag vill dö bekvämt. Helst i en Cheva. Gärna till musik. Jag vill vara någorlunda nyduschad och ha plånboken i bakfickan. Emellanåt har jag mötts av uttrycket:
-Ska jag klappa till dej så du står och dör. 
Ett fantastiskt erbjudande egentligen. 

Elvis hade det inte lätt. Han dog på muggen. Lastbilschauffören som blev världsstjärna innan det fanns MTV, sattelit-TV eller Internet. Mannen som spred sina 45-varvare i papplådor till jordens alla världsdelar. Som skar genom gränser och folkslag kommunicerande med hundratals miljoner fans på det enda sätt som gick 1962: Med sin blick på skivkonvolutet sin röst och sitt klättrande på hitlistorna. Detta var på den tiden när vi talade i svarta telefoner och bredband var något som satt på Vattenfalls terrängfordon. För att motsvara det genomslag han rönte med den tidens kommunikationer måste Alan Jackson slå i universum. 42 år gammal hade Elvis blivit en industri. Idag har han sålt fler skivor än Beatles och Michael Jackson tillsammans. Men vad hände den där natten i Graceland. I det officiella läkarutlåtandet står det att han dog av en hjärtattack. Att han intagit en mängd mediciner, bl.a. sömnmedel och laxeringsmedel till följd av förstoppning.
-Fattar ni?
"The King" var hård i magen. Han vaknade på natten, gick upp på toa och dog med byxorna nere
-Inte kul.

Men risken är stor att jag kommer att gå hädan larvigt. På hakan har jag ett ärr. Det ser matcho ut. När någon frågar vill jag dock sjunka genom jorden. En annan större skada fick jag i mina ögon för ett tiotal år sedan. Samma där. Man vill helst glömma. Faktum är att mina ovanstående nära döden upplevelser kommer av …föräldramöte. 
Man ville ju se bra ut. Framför allt ville man se bra. Detta var på den nu nedlagda Gussjöskolans tid. Jag har kontaktlinser. Dessa rengörs med något peckel man får av optikern. Till föräldramötet ville jag vara i form. Fyllde linsburken med diskmedel och kokade i 47 minuter. 
När jag satte in dom hände något konstigt. De liksom brände fast på hornhinnan. Frätte in som när man släpper Treo i ett glas vatten ungefär. Känslan förmodligen jämförbar med att tappa tandläkarborren på pupillen. Ambulansmännen bar in mej på Härnösandsakuten. 
-Vad har du fått i ögat, frågade läkar´n. 
-Yes, sade jag.
-No, sade han och sedan fick jag åka ambulans igen till ett större sjukhus. 

Samma med ärret på hakan. Föräldramöte 1993. Sent ute. Blåis. Bilen trasig. Sneglade på barnsparken. Det fick bli den. Gjorde en springande rodelstart. Kom upp i dryga 35 km/h. Då blev det sandstrand. Barnsparken som nådde till knäna stannade på en gång. Resten fortsatte i 35. Landade i de köttigare regionerna av öron näsa hals. Ny ambulansresa. 
-Vi kommer. Vi vet adressen, sade de.
Detta är mina närmaste döden upplevelser. Föräldramöte i Gussjö.
Den som lever får se. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här