Linedance.

Av Lars Åke Krantz

 

För ser som sett mig dansa Linedance på Palmträffen i Trelleborg och andra kommer en dansant historia i fyra fjärdedels takt. 

Hej. Jag går på Linedance. En studiecirkel i amerikansk Cowboydans i regi av NBV. Det är bra att gå på studiecirkel. Man springer på nytt folk. Det här är min första. Inte visste jag att det var så bokstavligt med studiecirkel. Jag trodde det var mera som en skola. Ungefär som söndagsskola fast på en torsdag utan flanellograf. Men det var det inte. På en studiecirkel går man verkligen i cirkel. Det gör vi. Alla följer Marie. Likt nykläckta andungar vaggar vi omkring präglade på Marie. 

-Fem sju ått, säger hon också sätter tåget igång. Tio resenärer runt, runt. Jag brukar tänka att det är tur att jag valt en danscirkel som första studiecirkel och inte flugbindning. Måste vara knepigt att ligga i ytterkurva med skruvstäd, tråd, hackeltång och tuppnacke i två timmar. Det är väl nåt pedagogiskt med det hela. 

Att dansa Linedance är som att stå i kö till musik. De som gjort lumpen har fördel. Fast här är mässingsblåset utbytt mot gnolande gitarrer och näs-sång på sydstatsdialekt. 
-Fem, sju, ått säger furir Marie och så tar alla ett steg framåt.
-Igen, ropar hon och så tar vi alla ett steg till. 

Ganska överkomligt om det inte vore för en grej. Ibland backar hon fyra steg!? Jag har inte kommit på riktigt när det är ännu. Tänk dig själv om du tar ett steg framåt medan de andra tar fyra steg bakåt. Det är då den där studiecirkelgrejen händer som man hört talas om. Man springer på nytt folk. Ibland funderar jag på om det är själva meningen med Linedancen. Att man skall krocka ihop med nya människor, skrika artighetsfraser till varandra under hög musik och att sedan dra sig undan i något hörn och massera varandras blåmärken. 

Jag har gått fem gånger och nu börjar jag se ett mönster. Det är samma varje gång! Nu vet jag när backstegen kommer. Ungefär tjugo över sju. Det hade hon ju kunnat säga med en gång. Det finns olika grundsteg också. Ett kände jag igen på stubinen. Det var som när man trampar hö, tappar balansen och måste ta ett steg bakåt och åt sidan. Jazzbox kallar hon den grejen. 
Jazzbox, ropar hon glatt. 

Hölasse, tänker jag då och börjar trampa i obalans. Går fint. Ingvar Carlsson-steget är knivigare. Då skall man kasta fram högra foten fast man står på den just då. Klarar man det har man kommit upp i en högre sanning och leviterar fritt i rummet men det tillhör visst en annan studiecirkel. På den amerikanska kostäppen var man betydligt mera jordnära än i österländska rökelsegångar. 
Man byter ben blixtsnabbt. Grejen är att man slänger fram det högra och tvärhoppar samtidigt över till det vänstra. Påminner litet om mellandagsrea på osandade gator. 

Svårast är ändå nattpinken på husvagnscampingen. Tänk dig att du vaknar halv tre på natten i husvagnen och känner trycket öka fortare än skummet i spagettipannan. Du måste ut. Du kastar dig på dörren, vrider ett halvt varv och försöker pricka träskorna som du ställde utanför innan sänggåendet. Du får in stortån i dotterns gympasko som hon lämnat på lillgrabbens skateboard. Nyroterad befinner du dig plötsligt i hög fart i sidled medan den andra foten sicksackar bakom i jakten på dina egna 45:or. Den grejen kallar Marie för vänster wine med rotation. 

-Knepigt, om man inte har en husvagn att hålla sig i.
Ikväll är det kurs. Då blir det - sex, sju, ått, ett steg fram, fyra back med nattpink en Ingvar Carlsson och två mellandagsrea – fyr fem, sedan sväng och börja om på stället. Cadillacmagnus var borta förra gången. Det sägs att han svängde fel på lektion fyra och gick in i väggen, men ikväll kommer han visst tillbaka. 
-Allt till musik. 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här