Snöskottning och frimärken.

Av Lars Åke Krantz

 

De senaste veckorna har jag oroligt gått och blängt på garagetaket. Den nyuppförda byggnaden har inte tidigare fått känna på tyngden i ordet nederbörd. Som en skiss i min dator har dess takbjälkar klarat sig bara fint men nu slakade de betänkligt. 
Med snöbjörn (som min sjuårige son Gottfrid förresten fått lära sig på skolan heter snöräv) i handen stod jag på taket. Jag gick till verket med en 20-årings frenesi, mötte trettioåringens andning efter två hugg i ismassan, försökte med rusande puls hitta min egen ålders upphöjda lugn för att sekunderna senare vackla likt en trött pensionär och slutligen ligga som en ovänd åldring med blöt blöja på plåttaket. 

Det var tur jag bara hade en snöräv med mig och inte en snöbjörn, tänkte jag. Undrar om det finns snömus? Den hade passat mina kroppskrafter bättre. Får ringa Petterssons Järn i eftermiddag.

-För ni snömus?
-Näe, men vi har några dammråttor på lagret.

Ingen kom och vände mig så jag rullade runt på egen hand. Det blöta visade sig vara svett så det var ingen fara på taket. Pillade loss några snöflingor på försök, hittade formen och blev vän med verktyget. Körde gnolande kors och tvärs över taket i timmar tills vågorna i plåten blänkte som en sommarsjö. 

Sjuåringen kom hem från skolan och skällde ut mig. Han hade velat vara med sade han. Klent bevandrad unge. Bråkar för att ha missat slavjobb i tio minus medan han själv tryckt in korvstroganoff och fått lära sig vad Sveriges olika snöverktyg heter. 

-Du kan få följa med till filatelistklubben istället, hörde jag mig själv säga.
-JAA, ropade ungen och förstärkte mig gällande utsagan om hans sviktande förstånd. 

Ingen normalt funtad, dataspelande, skateboardåkande, kabeltv-tittande 7-åring ropar hurra åt en kväll i brevportots tecken. Det visade sig också att han inte hade en aning om vad vi skulle göra. Filateli lät för honom som en kul blandning av fiolspelande och ramsasjungande på Filadelfia, en för honom bekant plats. 
-Fliateli-filatela-filateli-hurra. 

Egentligen hade jag velat göra det där i smyg. Det stör liksom min image. Jag är ju raggare. En sån där som tvättar sig i avfettning går med slangklammer i fickorna och skalar högtalarkabel med tänderna. Frimärksgrejen var en rest från mitt sextiotal. Från tiden jag hade flaskbottnade glasögon och finnar. I tidningen hade jag sett en annons om uppköp och nu skulle jag in till First Hotell och bli förmögen på mina ungdomssynder. 

Det gamla albumet väckte munterhet kring matbordet hemma men vänta bara.
- I kväll är jag 30 000 kronor rikare, sade jag och strök över tänderna på högertrafikomläggningens blåa 35-öresmärke från -67. 

I bilen funderade jag tyst. Om man räknade med en årsavkastning på 15 procent så skulle värdet på mina frimärken dubbleras vart femte år. Med värdet 500 kronor 1969 skulle värdet trettio år senare vara 32 000 kronor.
Nu blir vi rika, sade jag till grabben och du kan få en Jeep med motor. 
Filateli-filatela, sjöng han i mörkret. 

I väntrummet rådde akademisk tystnad. Trygga gentlemän i bekväma skor kunde sitta tysta och titta rakt fram i 14 minuter utan att blinka. Paranta damer med klädsamt röda kinder hade sina inplastade frimärksserier i klädmatchande tygväskor med svår text lutade mot underbenen. Mitt frimärksalbum med Kalle Anka på låg på hatthyllan. Skinnjackan som var äldre än alla mina frimärken hängde där under. Kanske kunde jag försöka kränga den istället. En kille i antiktrundan-outfit och dyr dialekt gled in och ropade upp namn med jämna mellanrum. Däremellan var det tyst så när som på hissmotorn som gick oavbrutet eftersom min son fyllde väntetiden med att våningspendla. Jag hade redan börjat fira och köpt godis för 25 spänn. Hisspojken kom ut när jag dukade upp och vi smackade i lag och sneglade på förmögenheten på hyllan. Så blev det vår tur. 

-Snygga frimärken sade en kille med pincett. 
Han bläddrade snabbt. Ryckte fram ett frimärke ibland, satte tillbaka och bläddrade. 
-Ser ut som ett barns samlande, sade han. 
-Roliga motiv, färgglatt och utan värde.
-Det gick inget vidare pappa va, frågade den nyfattige sonen när vi passerade väntrummet på vägen ut. 

I bilen hem summerade jag kvällen. 500 kronor i inköp av frimärken. 60 kronor bensin och 25 kronor godis. Sammanlagt minus 585 kronor. Vi var långt ifrån rikedom och ära och långt ifrån en motordriven Jeep. 
-Det gör inget pappa, sade den lille och bjöd på en smultrongodis han sparat i fickan.
Just då kände jag att det var sant.
Vi hade ju ändå allt. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här