Vårda ditt instrument.

Av Lars Åke Krantz

 

Musikinstrument är besjälade sägs det. Historierna är många. Blueskungen B.B Kings svarta Gibson har fått namnet Lucille av ägaren. De har följts åt i många år och Lucille har bl.a. överlevt en brand. En annan gitarrfantom, Eric Clapton kallar sin svarta Stratocaster-gitarr för ”Blackie”. Den är för övrigt ihopsatt av fem gitarrer där mästaren plockat det bästa från flera av sina instrument. Favorithalsen har han tagit från en, favoritkroppen från en annan, favvo-mickarna från en tredje och så vidare. 
Ur skaparen Leo Fenders serietillverkade produkter har Eric Clapton sorterat fram sin ”superstrata”. Blackie. 

Detta gäller inte bara på elitnivå. Damen jag träffade som utsatts för inbrott i fritidshuset saknade sitt dragspel så till den milda grad att hon inte förmått sig att köpa ett nytt. Trots ersättning från försäkringsbolaget gick hon utan bälgaspel. 

-Jag vill ha ”mitt” spel och inget annat, sade hon. 
Anders i Bölen täljer sina fioler själv och längre upp längs vattnet sitter Janne och knövlar ihop sin egen nyckelharpa. Besjälade instrument. 

Jag har spelat gitarr i snart 40 år. Nå´n livskamrat med 6 strängar har jag inte sett till. Flera gitarrer har jag men det är dåligt med själsförnödenheterna i dem. De står tysta som morötter tills jag klämmer fast dem i armhålan och gnäller ur dem några toner på beställning. När de hamnar tillbaka i gitarrstället blir de grönsaker igen. De kan vråla av elektricitet en kväll men när scenljuset släckts har de lika mycket liv i sig som en krocketklubba i februari. Besjälade – pytt. 

Nu har jag försökt ändra på det där. Jag ringde upp Texas Jonsson från Stöde. 

-Jo, jag har en svart Telecaster till salu, sade han. 
Den hade varit med på två Countryskivor och…jag satt redan i bilen. Texas stod på gården och rökte när jag kom fram. 

En mager gubbe med oljiga fingar, country i magen och en Cheva på logen. Gitarren hängde i hans timrade hemmapub med utsikt över vattnet. Inne i dunklet, bland träekrade vagnshjul och buckliga fotogenlampor luktade det överförfriskade skinnvästar och myskparfym från 1974. Gitarren blev min där inne när knöliga sedlar bytte plats från mina jeans till hans. 
Jag åkte direkt med den till Skjollstachucken. Ni vet rockandroll- legenden Chuck Berry kallas Chucken men vi har en Chuck i Skjollsta också. En grovhuggen gubbe med oljiga fingrar, blues i magen och en BSA på logen. Skjollstachucken bygger gitarrer och lirar slide som en träskfiskare från Lousiana. Han skruvade isär min gitarr på elva minuter. Kroppen tog jag till skogsmannen Sven som sett fler myrar, sprungit i flera orienteringslopp och vadat i svensk urskog mer än det finns barr i en myrstack. Han fräste av kroppen 5,5 mm med sina grankodade ursvenska slöjdarhänder. Tillbaka till Chucken blev gitarren lackerad i levande cellulosalack, fick utvalt garnityr och stod en dag färdig i hans blueskoja där Tomas Tengby spelat trummor och amerikanska bluesmusiker sovit över efter att ha förtrollat väggarna med sina flammande toner. 

Jag tittade på min gitarr när jag kom hem. Den stod tyst i soffan. Ålder hade den, historia likaså. Anorna var det inget fel på och miljöerna var superba. Jag kollade efter själen. Den verkade slak. Den måste nog väckas, tänkte jag och ringde Sten. 

Sten är en mager gubbe med oljiga fingrar, vilda västern i magen och en patronpress i garaget. När jag kom fram öppnade han vapenskåpet varpå bössor och revolvrar sprutade ut som koskit ur en gödselspridare. Han pratade laddningar och krut och grain och kaliber i en timme innan det äntligen var dags för väckning. Vi ställde Telecaster-gitarren i veboa. Sten snurrade på den gamla westernpistolens revolvermagasin, spände hanen, siktade och blåste till. Kulan gick rätt igenom. Ingången blev ett prydligt 9mm hål. Utgången på baksidan såg ut som en krater från en sprängning på Bottniabanan. Flisorna rök åt alla håll. 
-Twoang, sade det i gitarren. 

-Twoang, sade det när jag spelade på den i Lucksta nyligen. Riktigt bra – så länge scenlamporna lyste. Sen somnade den. Den behöver något litet mer. Funderar på att binda den i dragkroken och släpa den i asfalten på Junsele Rock och Countryparad. 
Fast jag vet inte. Ringer kanske Jill Jonsson och höra om hon kan sova en natt med den i stället. 
Då borde den vakna. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här