Unge två

Av Lars Åke Krantz

 

Jag har fått tillbaka det. Lärarvicket. Bisittartjänsten. Åskådarplatsen. Knappt har unge ett tagit körkortet så börjar nästa att övningsköra. Jag som precis hade fått tillbaka känseln i vänsterarmen efter två år med handen på handbromsen. 
Nu satt jag där igen. Dag ett i PPB. Den Påtvingade Privata Bilskolans tjänst. Detta skedde i samband med höstens första snöfall, närmare bestämt den 20 oktober 2003, med tillhörande blixthalka över södra Norrlands kustland, Härnösand ej undantaget. 
Min då 16-åriga tös, Ellen som önskat sig födelsedagshamburgare på Big Boy, drack upp, tryckte ner servetten i stripsburken, tittade lojt ut på min Cheva och sträckte fram handen. 

-Va ere, sade jag utan att tugga ur? 
-Nycklarna, sade hon. Nu åker vi, ska du med?

Urmf, nickade jag och halkade efter henne ut på gatan, fortfarande med ketchup på kinden. Jag fumlade med övningskörningsremsan på bakluckan när hon vrålade igång V8:an och tog den till ett alldeles nytt varvtal. Detta med en beslutsamhet så stor att för länge sedan avsomnade hästar yrvaket sprätte ur spilthalmen och rände ut genom avgasrören.
-Att min motor kan låta så, tänkte jag medan jag slängde mig in där framme intresserat sökande efter handbromsen.

Hon backade över trottoaren, slog i driven och dundrade iväg längs Storgatan. I ögonvrån såg jag Pingstkyrkan flimra förbi och jag hann få iväg en illa komponerad bön innan vi passerade polishuset där min dotter väckte fler sovande kusar till liv i det hon ställde insugningsspjället på vid gavel och vädrade motorns inälvor i en fullgasacceleration mot Gussjö. 

I Byåker var det en decimeter snömodd-blask-halka-is-vatten-döds-planing-väg. Hon satte sig upp i sätet. Farten sjönk drastiskt.
Hi, Hi, nu blev hon rädd tänkte jag. Nu får pappsen ta över ratten och lotsa den lilla genom farorna och lömskheterna allt medan hon skakar av skräck i baksätet. 

Men hon blev inte rädd. Hon är en sån där modernt tänkande tjej med ungdomligt fräscha perspektiv på tillvaron. Hon föreslog en annan grej istället.
-Pappa, nu tänkte jag prova en rejäl inbromsning med låsta däck och se hur det funkar, log hon.

-Gaah mamma! skrek jag, slet upp handskfacksluckan och grävde förtvivlat efter födelseattesten i handskfacket. 
Vart hade morsan slarvat bort den nu då? Körde med fingrarna bland h4-lampor och utspottade tuggummin. Krafsade bland säkringar och utgångna mynt, bläddrade febrilt i kaffebruna gratiskartor och uteblivna besiktningstider. Om jag bara kunde hitta den. Klockan var 16:45 och jag var bergis på att hon föddes efter fem den där dagen för 16 år sedan. 
Den skulle i så fall bevisa att hon fortfarande var 15. Jag kunde därmed ta över ratten och ajournera bromstesterna. Men jag hittade ingen…

Vi kom hem helskinnade så när som på att farsan var litet stött i kanten. Har tillbringat dagen med att bläddra framåt i almanackor och kommit fram till en sak. Idag är det 728 dagar kvar till 18-årsdagen och tidigast möjliga uppkörning… såvida inte skottår infaller. Tills dess gäller passagerarplatsen. 

Vad som hände med bromsningen i Byåker? 
-Absolut ingenting.
-Jag skojade bara, sade människan efter att jag intagit framstupa sidoläge i sätet och låg klar för ambulansen.
-Jobbigt! 
Barn till föräldrar borde inte få ha humor.
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här