Hyllning till spjutbrudarn

Av Lars Åke Krantz

 

Vi hade varit bortresta några veckor och kom hem efter mörkrets inbrott. För övrigt det enda inbrott vi önskade oss den här kvällen. Som alltid vid längre bortavaro spanade vi efter konturerna av vårt hus. Stod det kvar? Var allt okej? 
Även om postlådan tömts av grannar och timern lydigt tänt gårdsbelysningen varje kväll kan man aldrig veta? Fler än en gång har jag funderat på att dra in 220 volts halvlyse i bilen som lämnas hemma. Parkerad på garageuppfarten med tända strålkastare torde den avskräcka den mest övertände tjyv och bedragare. 

Som alltid tystnade vårt småprat när vi kom över krönet som öppnade Gussjös bördiga slätter med sina små hus utspridda i myllan. (Nåja, bördigheten är avhängig mängden koskit som produceras i området och slätternas storlek jämförbara med ishockeyns målgårdar.) Hur som helst - vår plats på Jorden. Klockan var dryga 22 och mörkret kompakt så när som på några välkända lampor längst där borta. Jag saktade ner och bländade av. Precis när jag skulle svänga upp på gården såg jag dem. En av de vackraste syner jag sett på länge. 
Tre spjutförsedda damer i 60-års åldern. Ljusa jackor, permanentat hår under tillknuta skinnmössor, grova skor, breda leenden och gåstavar. En folksamling i vinterskogen! Vilken underbar syn för en hemvändare med nervös mage. 
Alltså vi snackar halv elva på kvällen en torsdag i februari. Ett klockslag vid vilket Östermalmare skulle dra sig för att lämna lägenheten. En tid ensamma tjejer i Södertälje raskar på stegen. Här i Norrlands glesbygd – promenadtajm för pensionärer. 

Jag blir så lycklig. Nästan så man skulle sätta upp en spontan vätskekontroll med pepparkakor och kokkaffe på Bölesmon så dessa hjältar kunde få sig en slurk efter en halvmil på svarta vägar. I stan ordnas grannsamverkan. Polisen pekar och dirigerar hur grannar skall prata med varandra. Detta för att upptäcka oknytt i området. I småstäder och köpingar ordnas medborgargarden. Pappor tar fram radion från älgjakten och blir amatörspanare i sina Volvo 745:or Syftet är att ”finnas” ute efter att mörkret lagt sig och vi lagt oss framför TV:n. 

I Gussjö finns de ute utav sig själva – Spjutbrudarna. Utan att jag vet det patrullerar de min by när jag är borta. Inte för ordningens skull. Inte för att polisen vill det utan de bara är där. Goa damer i ylle och läppstift - halv elva på kvällen. Nyligen såg jag den igen. Mormorpatrullen. Ett-två ett-två. Jag ville tvärbromsa bilen och kasta mig i deras mjuka famnar. Rulla mig i flistyg och Estee Lauder. Sjunga hyllningsånger och skriva ut stora checkar. 
-Fast sånt går ju inte för sig. 

Men känn själv. Vilken klunga skulle du helst vilja möta längs vägen, ensam en mörk natt? Fyra fyrtioåriga farbröder? Fem finniga fjortisar? Många morska militärer… knappast, men tre tanter . .?

Undrar hur världen sett ut om mamma Hussein pratat lite med mamma Bush om de fått träffas i dagisgruppen? Undrar hur världen sett ut om dagordningen satts utifrån mammors världsbild? Sånt får vi aldrig veta. Vad vi däremot vet är att de svarta löpsedlarnas våldsrubriker till 98 procent har sin upprinnelse i mäns sätt att hantera verkligheten. 
Så när det gäller mötet den där ensamma, mörka natten är det inte överraskande om ditt val faller på mina stavgångande galanter. En svart rubrik i det sällskapet är lika sannolikt som en näsvårta på Fröken Sverige. 
Numera sover jag gott på annan ort. Min by där hemma lever och pulserar. Den är inget nedsläckt eldorado för plundrare och asätare. Vi har liv och rörelse i skogen – vi har Spjutbrudarna. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här