WOO-HOO Rock-A-Teens

Och - Hur allting började

Av Håkan Johansson

 

Början
I denna artikel skall jag berätta om en skiva som betydde det att jag för alltid fastnat i 50-talets rockmusik. 
Det hela började kanske lite tidigare med ett band som jag och Mats på Usabil har gemensamt och det är Hep Stars 
Det är ett trevligt sammanträffande att när jag skriver om detta så ligger det en härlig artikel om Svenne Hedlund här på ”Usabil”. Året 1967 började mitt musikintresse gro. Jag fick följa med farsan på nått som kallades ”Idrottsmässan” i Falkenberg det var föreningar som sålde lotter, hade chokladhjul och liknande. På kvällen var det uppträden av olika kända artister just denna kväll sommaren 1967 stod Svenne Hedlund och hans Hep Stars på scenen, minnena från denna tid är fragmatiska men det var häftigt för en ung grabb på 60-talet att se sin första live konsert, detta levde man på lång tid framöver.

Håkan och Mats i Håkans Ford Fairlane -56 
en sen kväll 1978

Jag har aldrig fått några andliga kickar utan varit mer en materiell typ så när jag hade odlat 3mm hår över öronen till min nya Hedlund frisyr så var det dags att ta mitt livs svåraste beslut. Morsan visste att om hon mutade mig så skulle jag följa med för att bli klippt. Mutan denna gång bestod av en singel med Hep Stars. Jag minns att jag låg vaken hela natten och vägde för och nackdelar mot vart annat. Jag kom fram till att det nog blir klippning för en skiva växer ju inte fram igen. 
Min mor som är en förståndig kvinna tog mig först till frisören så jag inte skulle försöka några tricks (skulle aldrig komma på tanken att lura min mamma). Efter den traditionella marinkårsklippningen så bar det iväg till Walldes Musik som den ”stora” skiv och musikaffären i Falkenberg hette. 

Mitt enda minne av den var att det stod en massa dragspel överallt. 
Jag klev resolut fram bland dragspelen till disken med pengar i handen och sa  – En Hepstars skiva tack. 
Till min stora förvåning säger mannen bakom disken att det inte finns någon skiva med Hep Stars hemma utan den måste beställas BESTÄLLAS! Sveriges största rockband finns inte på singel i butiken, Helvete! Det är ju som att inte ha mjölk i en mataffär. Wallde skulle ringa när skivan kom. Skivan som beställdes var ” I´ts Nice To Be Back/Malaika. När den stora dagen kom och man lade 45an på Philips skivspelaren så var allt glömt. 

Det enda som retar mej än i dag är de förbannade klistermärkena i guld som Wallde troget klistrade på omslagen. 

Nästa betydelsefulla skiva

Efter att jag köpt dom flesta Hepstars skivorna så var det några år med Black Sabbat, Nazareth och liknande tills jag fick höra om en kille från Stockholm som flyttat ned till Falkenberg med sin skivbutik, han hette Christer Malmstedt. Christer hade köpt en nedlagd affär mittemot posten i Vessigebro 1975.
Rock & country records hette affären som egentligen var en postorder butik men var öppen sista lördagen varje månad. När jag kom dit för första gången så var det med en viss spänning man gick upp för den lilla trätrappan och kom upp till skivbutiken där fanns vinylskivor på varenda vägg. Christer hade en skivspelare där han spelade sånt som han tycke var lite extra. Jag hade ju inte så stora kunskaper om vad som var bra så jag bad honom lägga på något som kunde passa. Som tur var hade han fått in en skiva med ett dansande par på framsidan. Skivan var ”Woo Hoo” med” The Rock-A-Teens”. När jag hörde första låten på skivan ”Woo Hoo” som föresten Urma Thurman slåss till i Kill Bill så fick jag en rysning över hela kroppen. Låtarna på skivan ledde mig vidare till en massa nya artister som Twangy- Duane Eddy, My gal Janis- Janis Martin, Dance to the bop- Gene Vincent.

The Rock-A-Teens

Märkligt var att det inte fanns någon bild av bandet på omslaget, det var ju annars vanligt vid tiden när skivan spelades in. 
Det visade sig att jag skulle få reda på anledningen till det men mer om det senare. Nu skall vi titta närmare på bandet som gett mej ett livslångt samlande och lyssnande av rock&roll.
Rock-A-Teens bestod av sex unga grabbar från Richmond Virginia, sångare och gitarrist var Vic Mizelle, resten av bandet bestod av Bobby Boo Walke gitarr Bill Cock gitarr, Eddie Robinson sax, Paul Dixon bas, Bill Smith trummor. Killarna startade som ett skolband 1956 och hette till en början Bo Walke& Rockets.
Enligt Vic var det inte någon större skillnad på dem och andra band förutom att 
– Vi var nog sämre än dom flesta, jag och Bo fick lära Paul Dixon och Bill Cock om och om igen hur man spelade olika ackord. 

Men tre hårda år på ”local Richmond teen hops” gjorde att bandet blev mer samspelta. En dag när killarna övade hos den lokala Dj på radiostationen WEZI och bara stod och mer eller mindre latjade med en Boogie Woogie slinga så hände något, man kände att det var något på gång Jess Duboy som Dj´n hette började att skrika WOO HOO WOO HOO alla bara stirrade på varandra. Duboy startade bandspelaren och en klassiker var född. Låten hette till en början”Rock-A-Teen Boogie” men ändrades senare till WOO-HOO.
Året 1959 så fick grabbarna provspela för Georg McGraw som ägde en skivbutik i Salem, Virginia, han ägde även ett skivbolag Mart Records. WOO-HOO spelades in på ett sidobolag till Mart Records som hette Doran Records augusti 1959. Baksidan blev ett vokal nummer ”Unthrue” som har sina brister. Enligt Vic Mizelle så ville bolaget ha en sämre låt för att WOO-HOO inte skulle komma i skymundan, låten var så dålig att ingen ville ha med den på den kommande lpn. ”Vic säger i en intervju att”
-Well we sure did it bad, boy we did it bad!! We tried three part harmony and sounded like a buncha drunks! It´sa terrible song to begin with and we actually made it worse.

Skivan med låten Woo-Hoo

På skivan crediteras Rock-A-Teens som låtskrivare för WOO-HOO men nu hände nått märkligt som skulle visa sig senare bli ödesdigert ekonomiskt för grabbarna. Enligt McGraw så skulle Guitar Boogie Smith stämma killarna för plagiat och McGraw erbjöd sej att köpa rättigheterna för låten så inte Rock-A-Teens skulle bli stämda.Vic Mizelle har sagt att killarna var livrädda för en stämning.
-Vi var ju bara ungdomar och visste inte bättre så vi fick ”a cotton picking hundred bucks for five guys to split up but hey now we´re safe. 
Man kan ju undra vad som hände bakom Rock-A-Teens rygg för helt plötsligt så hade McGraw gjort ett avtal med Roulette Records att ge ut WOO-HOO men nu stod det George McGraw som låtskrivare på skivan.
”Woo-Hoo”gick in på Billboards ”Hot 100” i oktober 1959 och stannade där för 12 veckor och blev som bäst en sextonde plats.
Roulett Records bestämde sig för att följa upp succé med en LP så man gick in i studion i november, det fanns inte material för en hel LP så det fick bli en fortsättning i början av 1960. LPn Woo-Hoo släpptes på våren 1960 och innehöll sju låtar med sång och fem instrumentala. Av dom fyra låtar som var utgivna på singlar innan så plockades ”Untrue” bort.
Enligt Vic som skrev det mesta av materialet så visade sig senare att han endast ägde någon procent i intäkter av sina låtar.
- We had no idea Roulette was run by mobsters, guys with funny names. 
Albumet måste sägas blev en flop försäljnings mässigt men idag anses den vara en raritet med sin råa garagerock. Det sköna med bandet var att alla killarna kanske inte var musikaliska underbarn men det kompenserades av ungdomlig entusiasm råhet och att inte följa tidens musikaliska strömningar. Det blev inga mer skivor för bandet men dom lämnade stort avtryck i rock n roll historien. 
The Rock-A-Teens fick under den relativt korta tid som grupp spela i bland annat Dick Clark tv show och uppträdde med storheter som Jack Scott och Chuck Berry.

Urma Thurman från filmen Kill Bill  där hon 
slåss till låten WOO-HOO

Mot slutet av 1960 så hade bandet sin sista spelning i Utica N Y. Konkurrensen från dom nya ”Teenidols” som Fabian, Paul Anka, Frankie Avalon o.s.v. blev för stor så bandet lades ner.
Några av killarna fortsatte med musik i olika former.

Eddie Robinson
Det visade sig av en slump att när jag började leta lite mer material om gruppen så fick jag kontakt med dottern till saxofonisten i bandet Eddie Robinson och genom Brenna fick jag fram en hel del om bandet som fram tills idag har varit okänt för många.
Eddie bor fortfarande kvar i Richmond och det visade sig att killarna har hållit ihop och träffas då och då. Tyvärr så gick Bo Walke bort för några år sedan.
Eddie Robinson berättar att han och sin fru spelat i ett band som hette ”Shirley and the Carousels” och att han även hjälpte små klubb-band med spelningar.
Han berättade att han kom ifrån en ganska fattig familj och när han var 12 år så började han att dela ut tidningar på morgonen innan skolan. Eddie tog lite av pengarna som skulle gå till hemmet och efter ett tag så kunde han köpa sig en begagnad saxofon. Han gömde sitt instrument för sin far, för pappan tyckte inte det var någonting som gav mat för dagen. Så Eddie tränade hos kompisar och i skolan. När hans far fick reda på att Eddie tog lektioner så blev han förgrymmad men insåg snart att detta var något som Eddie verkligen ville. Han var nog ganska stolt när grabben fick spela på olika skolevenemang och i lokala musikkåren. Enligt Eddie så ”Playing music for an audience was the best feeling in the world”
När jag frågade Eddie om vilken musik han lyssnade på så svarade han att Chuck Berry Buddy Holly and the Crickets, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis.
Lite bilder på artister som Håkan upptäckte efter att lyssnat på Rock A Teens 

Gene Vincent

Carl Perkins

Duane Eddie

Chuck Berry

En av de få bilder som finns på bandet

Jag var naturligtvis tvungen att fråga om omslaget som jag nämnde i början av artikeln, hur kom det sig att det inte blev ett foto av bandet på konvolutet? Jo det visade sig att The Rock-A-Teens var på turné och Roulette Records hade väldigt brått att få ut skivan för dom kände troligtvis av strömmingarna från alla ”Teenidols” och att den lite tuffare rocken var på väg att förlora mark. Surfmusiken hade ju ännu inte slagit igenom. Skivan skulle ut i handeln fortast möjligt och med ett band på turné så skulle det tagit veckor att fixa, nu blev det ett dansande par i stället.
Jag tror personligen att hade skivan kommit några år tidigare och killarna fått bra betalt för sina låtar så hade möjligheterna varit större att The Rock-A-Teens kunde ha blivit riktigt stora.

Eddie Robinson avslutar med att säga att han är stolt och rörd över att deras skiva som för femtio år sedan inte blev någon större försäljningssuccé, fortfarande spelas. Och framför allt trodde han inte att den spelades så långt bort som i Skandinavien. WOO-HOO!

Cool film med original låten

Japanskt band som spelar låten i filmen Kill Bill

Thanks to
Eddie Robinson and his daughter Brenna (Thank you for everything)
Vic Mizelle

Nästa artikel kommer att handla om en av dem stora legenderna, Hank Williams. Det kommer att passa lägligt för det ryktas om att hans liv skall bli film. Så fram till dess på med Stetsonhatten, korka upp en Maker´s Mark och låt Hank yla ”Hey Good Lookin” i stereon.

Ha det gott!

Fler bilder på artister som Håkan upptäckte efter att lyssnat på Rock A Teens.
Håkan har en mycket trevlig historia om när han träffade Jerry Lee. Den kommer senare här på Usabil.nu
Janis Martin

Jerry Lee Lewis i en cool pose på sitt piano