Blindtarmen.

Av Lars Åke Krantz

 

Jag har blivit sövd. Jag gillar inte att bli sövd. Har aldrig gillat det. Inte i någon form. Storasysters vyssjningar på sextiotalet genomskådade jag och slog upp ögonen just när hon och hennes kompisar trodde att jag äntligen somnat. Att bli sövd av en påhälsning på hakan har jag alltid försökt undvika därjämte också att bli sövd av destillerade vätskor. Men nu har jag blivit sövd och opererad. Mer folk än det ryms i Prismagaragets hiss har meckat med min lekamen medan jag varit fånigt frånvarande. 
De kopplade ur mej och gjorde vad de ville. 

-Vad gjorde de egentligen?
-På vilket sätt.
-Och varför?

Det är bra precis en vecka sedan nu. Och jag har kommit på ett och annat som de har haft för sig. Inte vet jag vad personerna hette men sviterna säger en hel del om dem. Att läkar´n var kort exempelvis. Att han gillar champagne och att han är feströkare. Jag har rekonstruerat så gott som hela händelseförloppet. Endast ett par pusselbitar fattas.

Jag hade ont hela natten och hela dagen. När allting blev värre frampå kvällen åkte jag till den nedlagda akuten i Härnösand. 
Nån expedit syntes inte till. Där vitklädda pratat i mun på varandra och överröstat den ständigt ringande telefonen var det nu stilla. Glasburen där folk stått på kö och jämrat sig var tom och det kändes som att blicka in i ett tittskåp över hur det kunde se ut på en akutmottagning på 1900-talet. Efter ett tag kom det liksom i förbigående en jeansklädd medicinman. Han petade mig i magen, pratade med en bandspelare och ringde efter en ambulans till Sundsvall. 

I ambulansen spolade skötaren min kroppspulsåder med morfin och jag spydde i något som såg ut som en en kondom för hästar. 
-Man kan bli litet illamående av morfin, sade han mjukt i hulkningarnas dalgångar.
-Morfin, ha! tänkte jag. 
Jag åker 130 baklänges genom strutformade mitträcken. Vem skulle inte spy?
Jag som blir åksjuk bara av att läsa på bussbiljetten.
På nästa sjukhus mottogs jag av en kines och jag sände en tanke till chauffören. 
-Fick han inte stopp i Sundsvall, tänkte jag.

En liten krok hängde ner från armaturen i undersökningsrummet. Det var en arma tur för någon droppställning fanns inte. Sköterskan hängde upp mitt plastförpackade livselexir i elektriciteten och jag började ana oråd. Och det skulle bli värre. Jag har räknat ut av sviterna, att kirurgernas årliga slaktskiva hölls just den här kvällen och min feströkande vän var inbjuden. Medan han partajade kom en av hans kollegor ut och undersökte mig. Kollegan samlade ihop njurar och levrar inom sina håriga underarmar också klämde han till över magen så den upplysta droppflaskan svartnade. 
-Gjorde det där ont, sade han?

-Alltså vart har palperandet tagit vägen? Har det utgått? Detta trevliga fingrande på patienters åkommor verkar inte vara modernt längre. Det där när man försiktigt lägger två fingrar på den dödsdömde och sedan knackar med andra handen på fingrarna. 
-Tar det för lång tid eller?

De håriga armarna tog nu ett omvänt livtag på mitt samlade mellangärde och vred ihop allting igen. Detta följt av en riktigt kuslig grej. Han körde in pekfingret en halvmeter in i magen, höll det där tills jag gick varm varpå han plötsligt ryckte bort det och stirrade vilt på mitt ansiktsuttryck.
-Hur var det där då…om du jämför, sade han.

Alltså jag hade nu haft ont i 25 timmar, åkt formel 1 med huvudet före i sex mil, fått mitt fuktiga dropp anslutet till Sundsvalls sjukhus elsystem och gått en ojämn brottningsmatch där jag fick ligga i partär hela tiden. Nu skulle jag lämna en subtil jämförelse mellan de olika chockvågorna av smärta som min medicinstuderande vän genererade genom min kropp. Kanske något för Göran Kropp med mod i barm dock icke för min kropp med inflammerad tarm.

Kinesen gick ut och in kom en dansk. 
God natt, sade han och sedan minns jag inget mer. När jag vaknade upp var jag öm i halsen, torr i strupen, med en galopperande ömhet i högra bröstkorgen och ett horn i sidan…förlåt hål i sidan skall det vara, där de monterat loss blindtarmen. Jag kan förstå att jag har ont i hålet men det andra..? Fast nu börjar det klarna. Varför är det så högt i tak på operationssalarna tror ni? 
-Jo, för att man står och opererar och för att operationsbordet är så högt upp. Så här måste det ha gått till. 

Alla kirurger var på den årliga festen när telefonen ringde att de sade att de hade en tjomme som gnällde över sin blindtarm inne på operationsbordet. Den kortaste kirurgen drog det kortaste strået och kom i taxi till sjukhuset. Han hade varit glad hela kvällen och tänkte minsann fortsätt vara det.
En blindtarm sprätter man ut som en plastdubb ur ett Gislaved Frost sjöng han i hissen upp till operation. När de övriga i operationslaget hörde den gnolande dvärgen i korridoren sade dansken god natt och tryckte in narkossprutan.

Kort därefter klättrade fältskären i festfrack upp på britsen och satte sig på min högra bröstkorg. Champagnefoten körde han ner i halsen på mig och sög vällustigt på cigarren medan han kisade i röken och letade bland organen efter den lille blinde. Det var över på någon minut. 
-Peang, sade han och askade i näsan på den sovande fjanten medan han tog en fnittrande sköterska i knät. 
-Peang, sade det i min bröstkorg.
Dansken släckte och gick hem.

Varför frös jag så fruktansvärt på uppvakningen? Hade han kanske inte ett champanjeglas utan ett grogglas? Vad gjorde han i så fall med isen?
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop