Bokköpet.

Av Lars Åke Krantz

 

Nu händer det igen. Mina mekaniker lägger av, en efter en. För några krönikor sedan skrev jag hur min optiker gick i pension mitt framför näsan på mig. I och för sig bra att han gjorde det på det viset eftersom jag är så närsynt. Här om dagen hände det igen. 
Min orale fältskär lade ner vapnen. Stående i ruinerna av mitt kvarvarande garnityr gav han upp kampen mot Karies och Kexchoklad. Tandläkare Hans Fribäck släckte lampan som bländat mig i 20 år, drog av sig plasthandskarna, klättrade upp ur skyttegraven och traskade in i den dentala efterkrigstiden – för gott. Hur skall det nu gå för mig? De som håller upp min rustning lämnar in. Pumpsmörjare Anders Kempe tänker förstås också gå hem snart.
-Hjärtlöst är bara förnamnet. 

Tandlös och blinn med gallopererade blodfetter kommer jag att släpa mig fram i Öbackas utkanter under mina sista år. Så kommer man att minnas mig. Utom de som köpt boken med mina stolta irrfärder med organen fortfarande i behåll. Den är slut förresten. 
Min blå första bok är väldigt slut. Fick några beställningar i vår och lutade mig lugnt mot tidningen som hade haft en bröt men nej. Tryckeriet nix, andra återförsäljare i området nix.

- Jo, Akademibokhandeln i Härnösand hade inte lyckats bli av med sina. 
Kom på att avkomman kanske ville ha var sin. Grottade frenetiskt på vinden och fann 2 st. Jag har tre ungar. En läser visserligen som en kratta men jag har märkt att de läser bättre och bättre med stigande längd. Vis av den erfarenheten förutspås lillen, när han överstiger en-och-en-halv meter, kunna tolka mina spretiga bisatser, pluttar och punkter. 

Stående i upp och ned vänd vind bland gamla skridskor och Teknikens Värld från 1972 började verkligheten gå upp för mig. Jag måste ta en på långlån från Sambiblioteket, ungefär 200 år, men det vet jag inte om bibliotekskortet täcker. Annars återstår bara en sak. Jag måste gå och köpa en. Fatta! Jag drog på det förstås. Letade, ringde, försökte köpa tillbaka en av en kompis. Han är inte min kompis längre. Han valde boken framför mej. Jag förstår honom. 
-Ibland blir jag så trött på mej.

Till slut insåg jag att jag måste utföra denna idiothandling. I min egen stad, bland folk som känner mig. Naturligtvis måste också bokhandeln ligga mitt i smeten och bara vara öppen när folk går och handlar. Jag försökte tänka: Mörka solglasögon och huckle gör nog det hela värre. Bättre då att försöka minimera riskerna att träffa någon fler än expediten. Tidigt på morgonen måste vara bäst. Lite folk – ingen chef. Jag hoppades på en sömndrucken vikarie inhyrd från Sundsvall. Jag minns inte hur jag kom fram till datumet. Jag minns över huvudtaget aldrig hur jag tänker före innan strax efteråt. Absolut inte långt före innan. Det är bara som ett brus av lidande. 

Dagen var inne. Jag backade in bilen på parkeringen för att komma snabbt från platsen när det var avklarat. Tajmade klockan på öppningsminuten, drog in luft och satte av mot svängdörrarna. Jag gick beslutsamt med handen om jämna pengar i fickan, tittade ner i rulltrappan, kom upp, svängde in och där stod, jag ljuger inte, 10 expediter i blå skjortor! 
-Det var bokrea. 

Alla hade störtat dit. Jag skulle förstås ha avblåst hela manövern men jag fick en störtsvettning och överhettades i hjärnkontoret. Inte hittade jag boken heller där jag gnoddes mellan fyra busslaster kända ansikten med tillhörande kroppar. Jag tvingades fråga. En tjej hjälpte mig. Jag försökte få en påse innan vi gick till hyllan men det gick inte. När jag kom till kassan stod ett halvt hockeylag i blå skjortor och log. En kvinna tog över, så började hon tveka vid kassaapparaten. Nu hade jag en liten kö bakom. Så gjorde hon det förbjudna! Hon ropade på chefen! Jag svettades inte längre. Jag smalt ner i de högskaftade bootsen och rann ut igenom hålet i vänstra sulan. 
Butikschef Tim Falbes leende blev obetydligt smalare än spannet på Högakustenbron när insåg vad som höll på att hända.

Jag ville bara betala och dö men nu började han räkna. När han slutligen fick ur sig priset såg han ut som en brustablett. Han liksom löddrade av instängd skrattkramp. Han kved ur sig summan och sprang iväg, förmodligen ut på lastbryggan för att lätta på krampen.
-HA HA HA HO HO HO 
Jag fanns inte längre när kassörskan undrade:
-Skall vi slå in den? 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop