Eld i berget

Av Lars Åke Krantz

 

Elden reste sig som en orange vägg mot skyn. Det var vackert. Jag gick in och hämtade kameran. Tänk att uttjänta, krokiga, spikhåliga, sönderbrutna bräder kunde brinna så vackert. Man skulle kunna tro att det behövdes raksågad, hyvlad tvåtumfyra för att få till dessa lågor men icke. Hettan tilltog denna varma vårdag där jag stod i endast kallingar och träskor. Jag fick ta ett steg bakåt och vrida kameran på högkant. 

Mitt förhållande till eld är komplicerat. Alla syskon har varit hjälpeldare i barndomshemmets källarpanna och vet hur man får fyr på sur ved i en kall skorstenspipa. Alla utom jag. Jag föddes på koksens tid och det var för smutsigt för en lilling att hålla på med. När mitt eget hus levererades med braskamin 1982 letade jag efter startnyckeln.

-Är den på jämt eller… undrade jag och drog med handen över rökröret. 
I ilskan över att inte få fyr på min brasa av mögliga tidningar och färsk al sköt jag ett skott i den med rödsprit. Jag säger sköt, för det lät som ett bösskott när blåelden stod vågrätt ut ur den och svedde nytapeten på väggen mitt emot. Mellan braskaminen och väggen stod jag. Kokspojken. Skjortan brann upp och ena bröstvårtan. 

De slog in mig i gladpack på Härnösands sjukhus. Genom plasten såg man hur det röda köttet ändrade färg och hur det vita varet steg och sjönk. Jag gick runt som en levande lavalampa och luktade slaktavfall i tre veckor. 

Så där har det fortsatt. Min upplevelse av elementet är att skiten aldrig vill ta fyr. Jag kan stapla rader av kalla grillglödar, pyrande sportlovseldar, dieseleldade sistaaprilbrasor, falnande kaffevedar och bakrykande öppenspisar.
-Men de är brädstumparna..! 
-De kunde brinna. 
Därav kameran. 

Det brann litet i gräset runt omkring också. Lika bra det. Nu när de tröga flammorna äntligen fattat galoppen. En enbuske i närheten fräste till, svartnade och såg ut som en förvånad kokspojke efter fem sekunder. Mer hetta. Elden förflyttade sig åt flera håll på en gång. Jag förflyttade mig in i garaget med kameran och bytte bort träskorna mot gummistövlar. Med en järnkratta stoppade jag elden där jag stod men nu brann halva dungen. 

Det knastrade. Smällde. En tre meter hög gran brann av och ljudet studsade mot ladugårdsväggen intill. Svart rök mot himlen och mera hetta. Grannen kom fram bakom ladugården. Jag försökte se cool ut men det var bara att inse. Jag hade startat en gräsbrand som hotade fjutta på Y-län. Det var litet svårt stående i rykande gummistövlar, sotiga kalsonger och en svart järnkratta framför en 50 meter lång brinnande vägg. Jag tittade på klockan liksom för att signalera – kom igen nu lilla skogsbranden. Larva klart nå´n gång så jag får återgå till viktigare saker. 

Då gick han. Elden stannade mot vägen fyra meter innan ladugården och av att jag sprang som en galning med vattenhinkar, slog med räfsan och stampade med stövlarna så håret på smalbenen brann av, allt på den flank av branden som inte grannen såg. 

När det lugnat ner sig tog jag en ny bild med kameran. Jag fick klättra upp på hustaket för att få med allt. Sedan gick jag in och duschade, sprutade rakvatten och klädde mig. Sval och ren gick jag upp till grannen och satte mig på bron. 

-Du har mycket gammgräs här, sade jag släpigt. Vill du att jag skall sve av det åt dig? 
Han såg på mig en lång stund. 
-Nä, tack, svarade han. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop