Duane Eddy
The Twangy Man

Av Håkan Johansson



Många av er har väl hört en låt som heter Rebel Rouser men killen som spelade in den är kanske inte så känd av gemene man. 

De flesta svenskar har någon gång vaknat upp till en annan av hans låtar ”Goofy” det är signaturmelodin till ”Ring så spelar vi”, ett populärt radioprogram som Sveriges Radio har haft sedan 1968. 

Denna gång har jag tänkt skriva lite om Duane Eddy och personerna som gjorde the”Twangy Sound” känt.

Instrumental rocknrollmusik har väl aldrig slagit igenom fullt ut men i slutet på 50-talet och fram till mitten på 60-talet så hade det en storhetsperiod med band som Shadows, Ventures och svenska band som bland annat Spotnicks och Violents. Det kom att skapas en helt ny genren som kallades surfmusik och av den var det en hel del intrumentalt som Dick Dale, The Surfaris m.m. 

Duane spelade sina första hits på en Gretsch men gick senare över till ett annat gitarrmärke som heter Guild. Det gjordes en modell som uppkallade efter Duane namnet blev Guild D-E 500. Både Guild och Gretsch hade en så kallad svajarm som gjorde att strängarna kunde töjas. Det var inte så mycket vilket märke utan vilken teknik som användes för att få fram det klassiska ”Twangy” soundet.
Jag fick möjlighet att köpa en guild D-E 500 i en musikaffär i London i början på 80-talet och trodde i min enfald att nu var det bara att plugga in gitarren i en förstärkare där hemma så låter det Duane Eddy men ack så fel man kan ha. Efter ett antal gitarrkurser så insåg jag att det är otroligt svårt att spela på detta sätt.

Vad jag förstått på senare tid är att gitarren är ganska värdefull men svår att få riktigt värderad. Jag har funderat på att sälja den men det verkar vara svårt att hitta en seriös värderare eller köpare. Skulle någon läsare ha något tips så kan ni väl höra av er. ”munin@telia.com”

Duane Eddy föddes I Corning New York 1938. När Duane var fem år gammal så flyttade familjen som bestod av mamma, pappa, bror, och en syster till Tucson Arizona där fadern öppnade en speceriaffär. Som i många familjer där föräldrarna är musikintresserade så uppmuntrades även Duane när han visat intresse för musik. Duane fick sin första gitarr vid 13-års ålder det var en Les Paul Gibson och Duanes stora idol vid denna tid var dåtidens Yngve Malmsten, Country legenden Chet Atkins. Duane övade vid varje ledig stund och fick efter ett tag belöning i form av att sitta med på lokala dansställena i olika band. 

En dag när Duane gick till den lokala radiostationen i Tucson KCKY för att höra om dom hade några överblivna skivor så träffade han en diskjockey som hette Lee Hazelwood. 
Lee som senare blev en stor producent och låtskrivare med b.l.a låtar som ”These Boots Are Made For Walking”  för Nancy Sinatra. 
Han kom även att bli en stor Sverige vän och levde här från och till.

Men åter till radiostationen KCKY, Lee Hazelwood hade hört att Duane spelade lite gitarr och undrade om han var sugen på att göra en provspelning. Duane nämnde att han hade en kompis som också spelade och sjöng, hans namn var Jimmy Delbridge (fick några hits på RCA i slutet på 50-talet) grabbarna fick en egen 20-minuters show som varade i ca 1års tid detta var 1955-56. 

Lee ordnade även under denna tid några skivinspelningar, en sådan var Soda Fountain Girl/I Want Some Lovin skivan trycktes på ett litet bolag som hette Preston på etiketten står det Jimmy & Duane with Buddy Long and The Western Melody Boys. 
Skivan var ren country och slog inte alls men är i dag en dyrgrip bland samlare, jag har sett en kopia på Ebay för ca 7000 skr.

Håkans Guild D-E 500 tillsammans med ett signerat foto

Elvis hade nu slagit igenom med dunder och brak och detta gick ju inte grabbarna omärkt förbi rock & roll skulle det bli.
Duane och Al Casey utarbetade en teknik som gjorde att det mesta av melodin spelades på bassträngarna på gitarren detta ledde till två låtar som Duane spelade in ”Upp And Down/Movin n Groovin” man lade på lite raspig saxofon och sänkte inspelnings hastighet. Lee Hazelwood kontaktade Jamie Records och i början av 1958 släpptes skivan, den fick ett fint mottagande och The ”Twangy Sound” var ett begrepp. 
I april 1958 var det dags att gå in i studion igen det berättas hur det kunde gå till på denna tid, mitt i en inspelning så kunde brevbäraren klampa in och allting måste tas om. Alla var pionjärer och uppfinningsrikedomen var stor. En dag när Lee Hazelwood var på väg till jobbet fick han en ide till en ekokammare då han såg en stor vattentank, den fraktades fram till studion och Lee satte Duane, gitarren och förstärkaren inuti. Efter ett antal omtagningar när flygplan och lastbilar och tåg susat förbi så var äntligen Rebel Rouser klar. Tapen sändes till Jamies studio i Los Angeles för att lägga på saxofon och lite ”Rebel yells”
Låten blev en succé och gled upp på billboardlistan som nr 6. Nu började förfrågningar om turnéer så det var bara för Duane att sätta ihop ett gäng musiker, bandnamnet blev Duane Eddy & The Rebels.

Titta och njut






Den nya singeln som gick in på Billboards plats nr. 6

Duane med sitt band Duane Eddy & The Rebels


Lee Hazlewood och Lester Sill

  

Vid denna tid fanns det några tv shower som var viktiga att visa upp sig i b.l.a Allan Freeds American Bandstand och Dick Clarks show. Dick hade 25 % av aktierna i Duanes skivbolag Jamie så det föll sig naturligt att Duane och hans Rebels fick tv-tid.
I det första uppträdet hos Dick Clark show spelade Duane Rebel Rouser och fick utan förberedelser lov om att spela en låt till, valet föll på Ramrod en låt som Duanes komps Al Casey lärt honom.

Lee Hazelwood satt hemma och såg framträdandet och tänkte herregud! varför gjorde han inte Movin n Groovin i stället när han fick chansen.
När Lee kom till kontoret dagen efter så fanns det en förhands beställning på 100,000 skivor av ”Ramrod” som Duane ännu inte spelat in. Nu blev det brått att komma in i studion och göra Duanes tredje skiva. Efter en del turnerande så var det dags att göra den första LP skivan och den kom att heta Have Twangy Guitar Will Travel skivan låg på skivdiskarna i januari 1959.

Med skivan följde det en massa turnerande och nya skivinspelningar. Duane och hans rebeller fick även chansen att medverka i en film som hette ”Because They´re young”. Dick Clark spelar skollärare och Duane uppträder på en skoldans med låten ”Shazam” filmen kan inte räknas som någon av dom stora mästerverken men är kul att se som filmhistoria.
Lee Hazelwood ansåg att ledmotivet var så bra att han ville att Duane gjorde sin version av låten, detta visade sig vara ett mycket begåvat drag låten kom att bli Duanes största hit med en 4 på Billboardlistan.





Shazam

Duane var väldigt produktiv med skivinspelningar vid denna tid, det åktes till Australien och England. Duane turnerade även med b.l.a Bobby Darin och Clyde McPatter.
I England tog man Duane till sitt hjärta och han fick många hits på listorna.
Det spelades även in en film där Duane fick huvudrollen ”The Quiet Tree” men den floppade helt. 
I samma veva nystades det upp något som i Amerika fick namnet Payolaskandalen och Lester Sill som var en av ägarna till Duanes skivbolag Jamie hade sålt sin del innan det uppdagades att bolaget hade betalat ut $15.000 till olika radiostationer för att spela deras skivor.
Detta ledde till att det blev slitningar mellan Duane och Lee Hazelwood om rättigheter och pengar så kompanjonskapet bröts.
Duane hade lite tid kvar på kontraktet med Jamie men sparade sina bästa idéer till skivbolagsbytet som skulle komma. Han gifte sig med en av en flickorna som körade på några inspelningar som Duane gjort, hon hette Miriam Johnson mer känd som Jessie Colter en senare följeslagare till Waylon Jennings. Äktenskapet varade bara några år.
I samband med dom sista inspelningarna på Jamie så byter Duane märke på sin gitarr till en Guild som ska vara bättre anpassad till ”The Twangy Sound”, i februari 1962 lämnar han Jamie.
RCA blev det skivbolag som fick äran att ge ut Duanes skivor han började även samarbeta med Lee Hazelwood igen och detta resulterade i skivor som ”Twistin n Twangin”, ”Twang a Country Song” men den låten som spelades mest i Sverige var ”Dance With The Guitar Man” en underbar melodi som hördes ofta på Radio Nord.
Duane hade framtill nu spelat på en Guild T-500 men efter ett besök på Guild fabriken i Holbocken New Jersey så byggdes en specialversion som hette Duane Eddy -500.

Sanford Clark & Duane Eddy

Mr Eddy med sin guitar


Efter några album på RCA så började skivförsäljningen att dala, mycket på grund av den nya musikvåg som sköljde över England och Amerika. Duane fick inte förnyat kontrakt utan skrev på för lite olika bolag med sin följeslagare Lee Hazelwood. 1972 tröttnade Duane och drog sej mer eller mindre tillbaka, men 1973 hjälpte Duane, Phil Everly från Everly Brothers att producera hans ”Star Sprangled Springer” album och samma sak gällde Waylon Jennings album I´ve Always Been Crazy.
Duane fortsatte att turnera när han tyckte det var kul och att det passade sig, 1979 såg jag Duane och Jerry Lee Lewis i samma konsert det var en upplevelse av högsta rang.
1986 så fick Duane en förfrågan om att spela in sin version av Peter Gunn, dom som undrade var en grupp som kallade sig ”Art of Noise” det blev en stor framgång och låten fick en Grammy för bästa rockinstrumental. Duane blev den enda instrumentalist som har haft topp 10 hits i fyra olika decennier i England.
Duane passade även på at göra en Lp på Capitol Record som han kallade rätt och slätt ”Duane Eddy”. Om man fått tillfälle att sitta med vid inspelningen så skulle man trängas med killar som Paul McCartney, Jeff Lynn, Ry Cooder, John Fogerty och George Harrison, fan vet om inte James Burton satt i hörnet med sin gitarr också.

Våren 1994 så valdes Duane Eddy in I The Rock & Roll Hall Of Fame och det var han mycket väl värd.
Duane har I dag dragit sej tillbaka och lever ett stillsamt liv i Tennessee och fyller 73 år den 26 april 2011, han gör lite framträdande och studiojobb när det passar och vi kan väl hoppas att han får vägarna förbi Sverige igen det var ju ett tag sen sist.
”Hits including “Rebel Rouser” and “Forty Miles of Bad Road” made him a prime influence on Bruce Springsteen, John Fogerty and thousands of other guitarists.
Fogerty has called him “the first rock ‘n’ roll guitar God.”

Tack till
Duane Eddy circle
Rick Gallagher
The Tennesseean


Tre av Duanes gitarrer

Duane med Rock & Roll Hall Of Fame statyeten

Art of Noise - Peter Gunn Live featuring Duane Eddy
Lee Hazlewood som hade många hits i Sverige på sjuttiotalet med olika damer.

These boots are made for walking

Chet Atkings

Duane Eddy, Chet Atkins och Scotty Moroe

Andra stora intrumentalband var bland annat The Ventures och The Shadows
The Ventures

 

Dick Dale & His Del-Tones - Bony Moronie

Ghost Riders In The Sky