Splittrade tankar.

Av Lars Åke Krantz

 

Härnösand – staden bakom flötet. Därmed var det sagt. Härmed förväntar jag mig att stortänkare och beslutsfattare i kommunen girerar en ansenlig summa pengar till mitt postgiro. Med detta uttalande har jag tagit udden av utsocknes elakingar som tänkt göra snabba poäng på vår jättekork. Nu har vi sagt det först själva och därmed visat att vi besitter distansen att bjuda på ett skratt. Sexsiffriga belopp bör föranmälas på telefon.

Flötet är annars en toppengrej. En frisk ide´. Härnösand – staden där du får napp. 
-Inte så dumt. Särskilt om det används i fertilitetssyfte och erbjuds till nyfödda. Semper kanske kunde sponsra med reklamkampanjen. Eller Napp och Nytt. 
Med tanke på placeringen kan man kanske säga. Härnösand – staden där landshövdingen har en krok ute. Undrar hur stor han är egentligen? Inte landshövdingen alltså utan kroken? Finns det nån krok? Eller är vi lurade. 
Nog sätter flötet igång processer i huvudet alltid. 

Det är bra. Då vet man att man funkar. Bra att kunna säga när mamma frågar. Hon frågade idag förresten.
-Hur är det med hu´vet, sade hon?
-Jo, jag tänker på kork, sade jag stolt. 

Skönt att kunna lugna en ansträngd moder som ömmar för yngstpöjken.
-Nu är du gift, nu kan jag dö, sade hon 1980. 
Men inte dog hon. Nu har min grabb blivit giftasvuxen och människan lever än. 
Inget fel på hu´vet där inte.

Fast jag förstår hennes oro. Ibland känner jag mig som farbror Melker i Saltkråkan. Jag leder till exempel familjens getingstick-liga med 7-0. Vi håller på att riva ett garage på Vägnön. Jag skall sätta upp det på tomten hemma så Myran slipper sitta och titta på allt järnskrot som rostar. Hädanefter får skrotet rosta i fred, inomhus istället. I garaget på Vägnön finns det getingar. Löjliga djur det där. Ser ut som Tit-Bits och bor i runda fjomphus som de bygger genom att kräkas unisont. Kåken ser ut som ett oljefilter inuti och där sitter alla och fjäskar för en stöddig typ längst in. 

Men broilermyggorna måste bort. Annars går det inte att montera isär. Hade tittat på hörnet där de bodde hela dan. Det såg lugnt ut. Jag smög fram till dessa vingförsedda amöbor och rev ner radhuset med en pinne. Det var flera hemma. Jättemånga. Man undrar om de är vacuumförpackade där inne. Plötsligt hade de vecklat ut sig till en grå boll som upptog större delen av luftrummet över södra inloppet till Lustholmen. De övergick till en solförmörkande roteformation som torde ha synts på Midlandas inflygningsradar. 
Sedan kom dom. Med gul Kalle i spetsen. Gul Kalle hade föresten en akterskytt: Erik Gadd eller någon av hans släktingar. Med 68 centimeter kvar till bilen hann de upp mig. De sköt vaden, vänstra låret och delar av armen i sank. Jag slängde mig in i bilen och skrek hysteriskt åt ungarna att hålla sig lugna. Det svarta molnet hovrade utanför framrutan. Alla utom Gul Kalle. Han var inne hos mej. Det visade han genom att bomba mitt enda kvarvarande ben medan jag försökte rallybacka hem på femmans växel med tändningsnycklarna i fickan. 

-Ibland känner man sig väldigt borta hemma. 

När ni läser detta är jag i Kentucky, USA. Det kom litet snabbt på. Egentligen skulle jag ha varit i Klappsta, Sverige. 
Det var därför mamma frågade hur det var med huvudet. 

Men när jag sitter där i Kentucky och fingrar på mina svullna getingstick och vet att dessa har jag fått på Vägnön i Härnösand då... då vet jag.
-Jag kommer att känna mig väldigt hemma borta. 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop