Stölden

Av Lars Åke Krantz

 

Oron rusade mot ångest. Jag gick med snabba steg. Ögonen vilt spanande. Det var bara att inse. 
Någon hade kört iväg med min Cadillac!


Brottsplatsen
Vid den här tiden jobbade jag som elektriker på Härnösands största industri, Hagraf. En kilometer lång låg dess svartbrända lokaler som en sotränna längs norra inloppet till stan. Man tillverkade grafitstavar till ljusbågsugnar. Skitigare, våldsammare, aggressivare miljö går inte att uppbringa. I ena änden råvaran. Silosar med ett svart makadam som blandas med beck under hög temperatur i jättelika ugnar. Avdelningen gav arbetarna beckbränna svidande som eld som gjorde dem överkänsliga mot sol. Längs den svarta kilometern masserades råvaran i elintensiva processer som färgade allt och alla svart. I andra ändan den färdiga produkten. Timmerstocksgrova grafitstavar som svarvades i enorma svarvar medan blyertsen sprutade åt alla håll. Vi jobbare hade långkalsonger och långärmad undertröja närmast kroppen hela året om. Utanpå detta overaller och i vissa fall ytterligare skyddskläder. Ändå trängde den feta grafiten in i varje por. Vi glänste som mörtar på stan. Händerna blev aldrig rena och när vi svettades på fritiden kom blyertsen ut och svärtade våra kläder. Allt bröts ner av de kemiska föreningarna på industriområdet. En morakniv som glömts i dammet rostade bort på 12 månader. Bara trähandtaget fanns kvar. 

Cadillachyllan.
På elverksta´n fann en hylla längs ena väggen. Hyllans delar hade namn efter fabrikens avdelningar. Cadillac, stod det på några hyllor. Efter några år hade ett reningsfilter byggts. Det var en stor byggnad så fin, märkvärdig och dyr så den kallades Cadillac. 
Till den hyllan i elverkstan adderades snart andra saker av den nye elektrikern. Startmotor, generator, servosnäcka exempelvis. Chefen tog det med ro. Han höll själv på med en motorbåt på fritiden och förstod skruvandets glädje. Allt flera blev engagerade i Cadillachyllan. Ramen blästrades på industriområdet. Plåtverkstans gubbar smidde fästen och avgasrör i rostfritt. När den unge raggar´n kom in på mekverkstan log yrkesmännen bakom sina maskiner. 
–Nu skall han ha något gjort till bilen igen. 
Det gick så långt att Cadillacen fick nån slags förtur. Om något skulle fräsas till fabriken rynkade man på näsan och sade " nästa vecka". Men om det rörde någon trasig del från Cadillachyllan tog man nyfiket fram tumgängsnitten och Withworthtabellerna.

Ljus i mörkret
Det var som om den unges Cadillac skänkte de svarta hopp i gruvan. 
-Får vi se bil´n nån gång skrockade de och petade mig i magen med chucknyckeln.
-Blir du aldrig klar skrek de i sina svetsmasker medan deras licenssvetsarhänder fogade samman de bitar jag behövde. 
Ärendet gick ända upp till Massgraven. Tegelbyggnaden utanför området där ingenjörerna satt hade fått namnet Massgraven av ugnsskötarna. "Där vilar 50" sade man. När massgravsfolket kom ner i fabriken hade de en annan färg på hjälmarna. Vi hade röda. Förmännen gula. Dessa hade vita. De var bossar helt klart. En ren gubbe i vit hjälm stod en dag vid Cadillachyllan. Han hade lyft ut den nylackade styrsnäckan och stod och vände på den. Nu är det kört tänkte jag. 
-Är det här din, sade han och tittade över läsglasögonen.
-J-ja, svarade jag.
-Ehum, jag har en Morris Minor sade han.
-Jaha, vad trevligt, ljög jag. 
Vi pratade plusjord och Lucas elsystem en stund. Sen gick han.

Brottet
Cadillacen var klar. Dess vita lack glänste som porslin i sommarsolen. Cabben var nere. Jag rullade in igenom industrigrindarna. Vaktens tunga hängde i ett söl på bröstet. Framför mig en kolsvart kilometer. Hjulen rullade sakta så däckens vita text gick att läsa. In bland dånande plåtskjul och rykande ledningsgator. Truckar stannade. Folk kom ut. Gula och röda hjälmar vände sina brätten mot den gnistrande uppenbarelsen som tillryggalade meter efter meter i det svarta dammet. Jag ville kräkas av tanken på vad som hände med mitt vita underrede. Det skavde i själen av kemikalierna som åt på min vita sufflett. Men Cadillacen var ju också dessa hjältars. Jag stannade utanför verkstäderna och gick in. Nu skulle de få se resultatet. När vi kom ut för att titta var den borta!! Gubbarna retades. 
-En truck lyfte upp den och körde den till Råbränningen skrattade de.
Jag log men inom mig vrålade oron. Jag följde spåren. På baksidan fanns en stor port. Jag öppnade den. Inne i verkstan stod Cadillacen. Grottan av korrigerad plåt där grafitdammet låg decimetertjockt på höga kabelstegar hade omslutit den gnistrande. Mitt på golvet bland fräsar och svarvar lyste den som en vitlök på Draculas kista. Runt om stod svarta män och log. 
-Den där nippeln har jag svarvat.
-De där slutrören syrabetsade vi på eftermiddagsskiftet.
-Det där fästet blev bra till slut. 
Vem som körde bort bilen kom aldrig fram. Miljöpartiet jämnade fabriken med marken några år senare. 
Cadillachyllan hade gjort sitt. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop