Tele-fån.

Av Lars Åke Krantz

 

I går gjorde jag det igen. Stannade upp likt en vaksam älg och började sondera i närmiljön. Med klippande öron och halvöppen mulen frös jag till is strax bortanför soffan. Mitt i steget med klöven hängande i luften och ögonen utjästa som pingisbollar snurrade frågorna i min hjärna som kändes stor som en mandel. Låg här månne en hund begraven eller åtminstone en Nokia? 
Var någon i nöd och behövde min omedelbara uppmärksamhet? Ringde han nu äntligen – Lars Gunnar Björklund från tipstjänst eller var Myran utan mjöl? Efter fem sekunder var allt över. Mandeln hade sorterat intrycken. Det var Stacka-Bo på radio FM. 

Trampade vidare i motljuset från altandörren. Efter sex och en halv minut var det dags igen. Slog till bromsen i hallen och sträckte på halsen. Ny nedgrävd hund eller möjlig mobil? Skruvade på huvudet. Jag hörde det ju nyss. Det påkallande, påträngande ljudet av kommunikationsnödig medmänniska som förtvivlat sökte mej för sin personliga lindring. Mulen fjädrade av de häftiga rörelserna när skallen vreds till ändlägena. Fem sekunder senare tuggade den makligt vidare. Det var N´syncs senaste hitlåt på radion som i refrängen lät som en flämtande Ericsson. 

Fortsatte min katakombiska vandring genom dagen med omväxlande stopp på höger respektive vänster ben för att svara i telefon. 
-Men vad är det frågan om? 
-Har jag blivit tokig eller..?

Om Sovjet hade funnits kvar hade förklaringen varit krig. De kom inte under vattnet eller via Hemsön. De kom genom Voxpop. Med sin västerländskt klonade musik blippade de sönder vår vardag och fick oss att hukande leta nallar i handväskorna. 
Likt datavirus som uppehåller datorn med onödiga aktiviteter ryckte de sönder vår tillvaro och sinkade vår arbetsförmåga i det vi trodde att vi skulle kommunicera med vårt nätverk. När det till slut ringde på riktigt svarade ingen, nätverket kollapsade, BNP störtade och i hjälpsändningarna från Ural låg kamrat Petrof färdig att sätta sig på våran Göran Persson. 

Fast nu finns ju inte Sovjet och hjälpsändningarna går åt andra hållet. 
Nå, en obesvarad fråga är alltid mer intressant än en besvarad. Således.
-Varför låter dagens musik som telefonsignaler?
Finns det någon tanke bakom? Hur tänker producenterna när de i glappet mellan andra versen och sticket lägger in en bubblande synth som låter som en Motorola som får ett SMS. I ett intro kommer en Siemens som varnar för låg batterinivå och mitt i en rockvideo hör man en Nokia på återuppringning.

Spelar man radiopop hemma får man joddla med volymen upp och ner för de låter som om någon ringer hela tiden. Eller är det mandeln det är fel på. Är vi så inställda på att svara i telefon att vi hör inget annat? 

Tvärstannade på väg till postlådan. Telefonen ringde. Darrande mule, klöven i luften, ni vet allt det där. Fast det var inget den här gången heller. De eländiga pippisarna hade börjat med samma sak. De skickar inte ur sig de läten som fanns inlagrade på stenkaka i Ullångerskolans biologiosal 1968 längre. Sis-sis-sis-kui-viv och sånt där larv. 
-Nä, Nu låter de som en 3310:a med dålig täckning. 
På en solvarm gren satt bergis en skadeglad maskätare och flinade åt den uppstoppade älgen nedanför.

På den tiden Gussjösågen var igång hörde hela bygden när det ringde hos dem. Belägna på en kulle nåddes alla av informationen att ett kundsamtal kommit in. Signalen alstrades av en tiokilosgrej som monterats ute i det fria. Karakteristisk atonal och berömvärt svårplacerad på partitur framstår den alltmer som den optimala telefonsignalen i fredstid. Ingen behövde stanna upp och tveka på om det ringde. Under oroliga förhållanden mindre lyckad dock eftersom den lätt kunde förväxlas med flyglarm. 
-Jag saknar den.


Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop