Jakten på den 
maroonröda PV:n

Av Ulf Boström
Ulf Boström är en femtiotalare som hållit på med hobbyn i många år. Han driver även webbsidan www.classic-caravans.se
Uffe har skrivit en del artiklar för Power Magazine genom åren. 

Som så många andra i hobbyn började jag med att skruva i Volvo PV. Det var vintern -96 det började…

– Jag tänker skaffa mig en hobby, säger jag en lördagsmorgon vid frukostbordet. Den övriga familjen tystnar och min hustru anar ugglor i mossen.
– En ny, säger hon förvånat, vad är det för fel på den gamla, har du tröttnat nu igen, eller begriper du inte hur du ska använda den!

– Äsch, datorn får jag såld direkt, svarar jag. Bäst att sälja den ändå, innan den sjunkit för mycket i värde. Jag är förresten trött på allt surfande hit och dit, jag begriper inte ens hälften av vad folk tjatar om ute på nätet.

– Vilken hobby har du tänkt dig, älskling, fortsätter hon undrande och med misstänkt len stämma. Våra tonårsdöttrar tittar nyfiket på mig och alla i familjen väntar på svaret.

PV-53

– En PV 53:a, med ribbgrill och delad bakruta, förklarar jag hest. Ett renoveringsobjekt.
– En skrotbil, du tänker väl inte köpa en skrotbil, väser hustrun alltmer irriterad. Förresten, skulle du inte göra färdigt garaget i sommar?
– Jamen tak och ytterväggar är ju redan klara försöker jag, resten blir ju klart innan jag köper någon bil, det förstår du väl. Men jag kan väl börja leta redan nu så gör jag klart garaget på kvällarna, föreslår jag.
– Aldrig, aldrig en skrotbil på den här gården, hör du det, gastar hustrun, högröd i ansiktet. Vad ska grannarna säga, och dessutom kan du ju ingenting om bilar, påstår hon.
– Go’morron, utbrister jag förolämpat, du glömmer min Amazon sextiofyra, den bilen kunde jag skruva i, inte en pryl var original i den, så deså! skriker jag triumferande. Vid sista besiktningen plockade jag av höjningarna och skruvade åt framstolarna på mindre än en halv dag, rekord. Och minns du inte den gången jag satte i expanderringar, oljeförbrukningen sjönk ju med nästan hälften, till bara en liter per hundra mil, nästan ryter jag fram. Där fick hon så hon teg…

Jag ångrar snabbt mitt utfall och förstår att diskussionen nog inte gått min väg i alla fall. Erfarenheten säger mig att den är avslutad, för den här gången. Någon vecka senare har dock hustrun insett att det är lönlöst att protestera, så det blir klartecken, men med några välmenande ord, vis av erfarenheten efter 15 års äktenskap.
– Se bara till att du har klart med en bilskrot som kan ta emot delarna när du tröttnat, säger hon resignerat, och sedan var det fritt fram.

Planer smids

Glad i hågen och med det största hindret undanröjt är det dags för nästa steg i min plan. Min svåger, trebarnspappan, invigs i mina planer. Han är svetsare, så hans medverkan i projektet är nödvändig.
– Självklart, utropar han glatt. Jag har ändå inte något för mig om kvällarna. Min svägerska, som hört vad vi pratat om, surnar till rejält och ger mig en blick jag inte sett tidigare, säkert övertygad om att jag tänker hålla min svåger instängd hela vintern i vårt halvfärdiga garage. En granne bistår sedan med goda råd om hur ett renoveringsobjekt ska se ut.

– Se bara till att motorn är juste, rost går ju alltid att laga, menar han självsäkert, ett påstående som kanske tål att diskuteras. Letandet är sedan i full gång. För att min nya hobby inte ska ge mig ännu flera gråa hår i den redan glesa kalufsen, bestämmer jag mig för en bil med ’bara lite’ rost, grannen får tycka vad han vill. Dessutom, svägerskans blick sitter fortfarande fast på näthinnan.

På en bilskrot i närheten står tre femtitreor som ägaren vill sälja ”i paket”. Papper finns på två, och ”minst två bilar bör du kunna få ihop”, påstår han ogenerat. Bara om man är trollkarl, och kan klara sig utan inredning och skärmar, tänker jag surt och börjar backa mot min bil. Lätt yr hör jag mig själv tacka nej, med ursäkten att min svåger nog inte är så bra på att svetsa i alla fall, han har ju bara 10 år i yrket. 

Skam den som ger sig, efter ett besök hos en medlem i PV-klubben tänds åter en strimma av hopp, det ska gå att hitta en bil som inte är helt upprostad. Han borde ju veta som äger ett tiotal bilar. Efter idogt bläddrande i bildtidningar och ett otal telefonsamtal till olika annonsörer börjar sedan sommarens semesterresa ta form. Det får bli en tripp till Skåne för att titta på några lämpliga objekt. Under förevändningen att det kanske vore dags för familjen att åka till Danmark och gå på Tivoli får jag alla med på noterna. En av julis få soliga dagar sticker vi iväg söderut, skallgången kan börja. Under en av dagarna i Malmö får jag min chans, övriga familjen vill springa i affärer, men det vill inte jag, så vi delar upp oss och jag kan äntligen kolla in mina tänkbara kandidater.

Semesterresan blir lyckad, sånär som på en liten detalj, ingen bil uppfyller kravet på ’lite rost’. Bilarna jag tittar på kräver insatser från minst två, kanske tre, svågrar i toppform, och så många finns inte att tillgå. Ett par objekt har sedan länge passerat ’bäst före’ datum, inte ens Joe Labero skulle kunna göra något med dom bilarna. Väl hemkommen är jag ivrigare än någonsin i min förtvivlade veteranjakt. Bökande som ett tryffelsvin ger jag mig åter i kast med en trave gamla Motorbörsen, blänkare och biltidningar, kanske har jag missat någon annons. Jomenvisst, i ett tidigare nummer av PV-notiser, PV-klubbens eget annonsorgan finns ju min bil…
-Minst två bilar borde du kunna få ihop. Tjena. Lite rost är inga problem....

Ett bra objekt

– Maroonröd och rostlagad, flåsar jag upphetsat när min svåger svarar i telefon, han måste ju få höra nyheten först, han som ska laga upp den.
– Jaha, rostlagad, muttrar svågern surt och ser plötsligt sina lugna kvällar i mitt garage försvinna i fjärran. Jag hör min svägerska dra en suck av lättnad. Bilen står i stockholmstrakten och ägaren har oturligt nog blivit av med sitt extragarage till sommaren. Huset ska rivas och ge plats åt ett hyreshus. En vardagskväll åker jag ner till Stockholm för att kolla in bilen. Bränd av alla tidigare fagra löften är förhoppningarna inte höga, utan jag misstänker ytterligare en bortkastad resa, och en bil där skärmarna vinkar till alla mötande. Men äntligen, äntligen en bil som passar både plånbok och kunskaper, karossen är verkligen i bra skick, all rost lagad, och med fin inredning. Visserligen saknas skärmarna, och all demontering är gjord, så delarna får jag väl frakta hem i kartonger.
Inga problem, tänker jag, och påminner mig den gången familjen lyckades få ihop ett femtusen bitars pussel, det här kan ju inte vara svårare. Handpenning betalas och vi bestämmer att jag ska hämta bilen efter semesterns slut. Det ger mig gott om tid att göra färdigt garaget och blidka hustrun, konstaterar jag, nöjd med min dag.

Marknadsdags

Nu är det dags att ge sig i kast med nästa uppgift, nämligen att fixa skärmar. På en veteranmarknad i närheten av sommarstugan verkar vara läge att slå till. En kompis som äger och har renoverat en vespa är självutnämnd expert och erbjuder sig att följa med. Tyvärr fick han inte råd att lämna vespan på lack men på håll syns inte penseldragen så tydligt, i alla fall inte i motljus.
– Det gäller att vara först på plan, rädda pojkar får aldrig kyssa nån, förklarar han erfaret, han har ju varit på en marknad förr, visserligen inte en veteranmarknad, men ändå. Hustrun tror inte sina öron när hon hör om vår ide’.

– Ska du gå upp före nio en semesterdag utbrister hon tvivlande, vad är det nu som lockar, du har väl inte kommit in i en sån där 40-års kris, älskling, frågar hon oroligt. Jag lugnar henne med att vi ska leta reservdelar, och i och med det är det åter frid och fröjd i sommarstugan. Lördagen kommer och vi åker ner till marknadsplatsen för att fynda. Först på plan och med kudden kvar i ansiktet glider vi in på området, fast beslutna om att köpa skärmar, till vilket pris som helst. Men knallarna har tydligen inte koll på det där att vara tidiga, många har inte kommit i ordning, och några har inte ens kommit in på området än. Ont om plåtdelar är det, och överhuvudtaget ingenting till PV.
– Det går inte att få tag i begagnade skärmar påstår en knalle övertygande. Men du kan få köpa nya av mig – bara 1500 spänn styck. Jag avböjer artigt men efter någon timmes planlöst letande är jag beredd att ge upp.
– Vi går och fikar istället, föreslår min kompis med vespan, sagt och gjort. Kaffe och smörgås gör oss stridslystna, det var väl f-n om det inte ska gå att komma över skärmar utan att bli ruinerad på kuppen, resonerar vi. Efter en titt på finbilsparkeringen ger vi marknaden en ny chans, och se, några nya knallar har dykt upp. En verkar ha plåtdelar med sig. När vi kommer närmare tror jag mig ha hamnat i en ond dröm, precis framför ögonen på mig står en kille och prutar på ett par PV-skärmar. MINA skärmar! Jag suckar tungt när säljaren, en yngling i tjugoårsåldern, nickar och accepterar budet. Köparen betalar glatt och böjer sig ner efter en skärm.

– Du kanske kan bära den andra, frågar han tjejen som är med. Hon verkar inte överförtjust men accepterar motvilligt, det är ju bara femhundra meter till parkeringen.
– Har’u fler skärmar bräker jag fram när det blir min tur, mina läppar känns torra och jag har svårt att andas, mitt liv passerar revy.
– Nej tyvärr, flinar ynglingen, dom är slut. Han där köpte de sista, säger han och pekar på paret som går iväg med skärmarna. Tjejen knäar lite under bördan och jag måste stålsätta mig för att inte rusa fram och fälla henne med en rugbytackling.
– Trehundrafemtio spänn för båda, det var väl ett bra pris, säger han skadeglatt och strör ännu mer salt i såret. Du får väl gå upp tidigare en annan gång, fortsätter han tröstande när han ser min darrande underläpp. Min kompis, som är starkare än jag, har all möda i världen att få mig därifrån, nån ska ha en smäll, frågan är bara vem.

Moloken och med hängläpp går jag vidare, förbannande både mig själv och min kompis, att vi aldrig kan vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Förresten var det han och inte jag som var mest angelägen om att gå och fika, det ska han få igen någon gång.
Heldeppiga hasar vi framåt, håglöst sparkande en sten framför oss i gruset, till dess att den stannar vid en sur knalle. Visslande ökar vi takten och låtsas hälsa på någon vi känner.
Fortfarande skärmlösa men med en erfarenhet rikare ger vi upp och åker tillbaka till sommarstugan, letandet får väl fortsätta en annan dag.
– Vanudå, kommer ni tomhänta, hade dom hunnit sälja allt innan ni hann fram, eller satt ni bara och fikade hela tiden, fnissar hustrun när vi sent omsider dyker upp.

Äntligen är semestern slut

Semestern är till ända och dagen H som i ”hämta PV” närmar sig allt mer. En av sommarens varmaste och mest trafiktäta dagar ska bilen hämtas till sitt nya hem. En trailer lånas och en bekant som är noga med sina rättigheter kommer med förmaningar.
– Tänk på att trailern är bredare än ett vanligt släp, undvik vägrenen och håll dig nära mitten, bilarna bakom får väl köra om när dom kan, säger han. Ett förnuftigt råd, tänker jag.
– Glöm nu inga lösa delar, det kan nog vara svårt att få tag i reservdelar, speciellt på sådana där marknader, där man måste hålla sig framme, påminner hustrun lätt ironiskt. Visslande och på ett strålande humör åker jag sakta mot Stockholm, väldigt många omkörande verkar också vara på bra humör, de både tutar och vinkar. En del är riktigt fingerfärdiga, faktiskt. Efter några timmar svänger jag sedan in på gården där PV:n står under en presenning.
– Jag var rädd att du ångrat dig, skojar säljaren, men hans hustru verkar var lättad över att jag har ett släp med mig.
– En bil mindre på tomten, bara tre kvar, konstaterar hon krasst. Vi lastar på och surrar bilen efter konstens alla regler, inte ens en provsprängning ska kunna få bilen att rubbas ur läge. Affären bekräftas med ett kvitto och ett handslag, sedan är äntligen klenoden min. Under hemresan blir jag ett uppmärksammat ekipage, många pekar och flinar, jag vinkar och ler vänligt tillbaka. Jag har aldrig känt mig så uttittad, om jag inte räknar den gången då jag åkte sommar-rodel i Rättvik, utan bob, den blev kvar högre upp i banan. Jag fick ju bara lättare brännsår, ingen fara på taket.

Hemkomsten

Efter fyra timmar med ivrigt tutande och vinkande medtrafikanter svänger jag sedan stolt som en tupp in på gårdsplanen, parkerar galant framför vårt halvfärdiga garage, och hoppar snabbt ut, spänd över att få höra familjens utlåtande över mitt fynd. Alla kommer förväntansfulla ut på bron, stirrar, men säger ingenting. Katten hoppar in genom ett hål där det borde suttit en sidoruta.
– Men pappa, det är ju bara ett skal, utbrister yngsta dottern efter en väldigt lång tystnad, du har väl inte betalat något för den där rishögen, undrar hon förvånat.
– Bara tre och fem, svarar jag stött, förresten följer det med fler delar, titta bara i kartongerna. Dottern tittar klentroget på mig, fullkomligt övertygad att hennes pappa blivit helpuckad och inte bara halv, som tidigare. Hustrun säger absolut ingenting, suckar bara och går tillbaka in i huset. Äldsta dotterns pojkvän tittar först roat på dyrgripen, verkar sedan fundera en stund, där rök nog arvet all världens väg, kanske han tänker. Vänta bara säger jag tyst för mig själv, ni kommer att böna och be för att vara med på jungfruturen, sanna mina ord.
Så till sist är jag äntligen hemma med min PV -53:a, maroonröd och med ribbgrill. Visserligen i bitar, men ändå. Fortsättning följer, någon annan gång, eller…