Dagens Assar

Av Lars Åke Krantz

 


Luften var hög och det gick lätt att andas. Kände direkt att det var dags för storverk. Det var säkert en sån här dag vår för tidigt bortgångne superklättrare Göran Kropp satte sig på cykeln för att trampa till Mount Everest, bestiga det och sedan cykla hem igen. Det var säkert en sån här dag som den brandskadade brandmannen Lasse Gustavson efter ett år i sjuksängen, utan händer, slängde upp ryggsäcken och ensam tjavade in i vår sista vildmark Sarek. 
-Storverk.

Jag drog in syre. Muähh. Jag var laddad. Här skulle en promenad till gula postlådan företas. Gula postlådor är sällsynta numera. 
Det är något med att servicen ökat, enligt generaldirektören på TV. Konstigt. Det som inte gick att hävda inför fröken i klassrummet i trean utan att omedelbart förverkas som lögn kan, ett antal skolår senare, utan vidare basuneras ut för 3 miljoner tittare i TV och passera som sanning. De får lära sig en hel del på finskolorna våra ledare. De som gjort överkursen i retorik. 
-I mina oakademiska öron låter det ändå likt löge. 

Men det var inte det jag skulle prata om. På väg till postlådan mötte jag honom. Assar. Han drev fram längs dikeskanten. Det gråa skägget stod ut som galvad spik ur ansiktet och gnistrade på långt håll i solen. Hans steg var snabbare än mina. Jackan var öppen och blottade en rutig skjorta. Hans forskande ögon sökte mina. 
-Hur är läget? sade han. 
Dialekten var karg och tonläget ljust. Han slösar inte med orden Assar. Söker inte plats att blavera. Skjuter inte bisatser med kulsprutegevär och lägger inte bombmattor av åsikter. Han lyssnar. Tittar forskande och lyssnar. En ovanlig sort. 

Vi pratade en stund. Vi har blivit kompisar. Efter 22 år som grannar. Som sagt det snackas inte i onödan. Fast det har blivit mer på sistone. Det beror på traktorn. Assar har en traktor. Varje gång jag kört fast på min oskottade tomt ringer jag till Assar. Han har motorvärmaren i från december till april tror jag. Då kommer han, ser forskande på mig och slänger ut en lina. Skägget står ut som galvaniserad spik. Traktorn gungar till och min bil sprätter upp ur nederbörden. Då drar han in linan, höjer handen till ett ordlöst farväl och rullar iväg.
-Hejdå, säger jag för mig själv nere i snön. 

Det är något med gubben. Jag kan inte sätta fingret på det men det är något. 
Nu stod han på vägkanten i höstsolen. Han kisade mot solen. 
-Hur går det med bil´n, frågade han? 
-Dåligt, svarade jag. 
-Mmm, säger Assar.
Jag pratade på om ditten och datten. Assar kisade. 
-Jo, du kommer att gå långt du, sade han plötsligt och gjorde en ansats att gå. 
Jag tittade frågande på gubben.
-Du har ju nyskorna idag, sade han.
Sen gick han. Jag hann inte avgöra om han kisade eller om galvspiken hade spruckit isär i ett leende. Jag tittade ner. På backen lyste ett par nya träningsskor mot den ännu morgonfuktiga grusvägen. Det blev en lång promenad.
-Det är glest mellan de gula postlådorna numera. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop