Samtal om telefonen - telefonsamtal

Av Lars Åke Krantz

 

Min kontorstelefon glappar. Det är något med spiralsladden, eller luren, eller innanmätet. Plötsligt försvinner den jag pratar med. Då rycker jag ur sladden, slår luren i bordet, skakar telefonen och slickar på sladdändarna. Sedan monterar jag ihop den och ropar:
Hallå.. hal.. hallå?
Hallå, säger den andra då och så blir vi lättade. 
I början fruktansvärt irriterande. Med tiden allt mer uppskattat. Den motsträviga backelitburken gör samtalen pinibla med automatik. Jättebra när det ringer någon stel byråkrat och vill påtala ett fel i pappershanteringen. Någon som vill framföra att mitt skickade papper inte passade i systemets färdiguttänkta pärmställ, inte klickade i självsorteringens valsar, inte gled längs de cemeterade tankebanorna. Då börjar telefonen glappa också slutar det med att vi sitter och skriker ”hallå” åt varandra i en halv minut. 

När kontakten återupprättats efter en sådan uppförsbacke blir vi glada. Telefonen är som en äventyrsbana för arbetsteam som skall svetsas samman till en enhet. Den knastriga förbindelsen får oss att mentalt falla i armarna på varandra när kontakten återuppstår.
-Oj, hii och ho ho, säger vi en stund och gläds åt den gemensamma fullträffen att höra varandra. 
Genast blir vi alldeles mänskliga människor och uppskattar den fantastiska möjligheten att kunna prata med varandra på flera kilometers avstånd. Från att ha varit anonymt nasala på en störningsfri datalina är vi nu istället två kompisar som kämpat igenom teletrådarnas virrvarr. Vi har funnit varandra och vi har segrat. Att i det tillståndet ta upp sakfrågan blir närmast en bagatell. 
-Klarade vi detta, klarar vi allt.

Telefonen funkar även livgivande på en redan förtrolig relation. När motortidningens redaktion ringer från Täby och jag tvingas montera ner telefonen och slicka får de lojt tillbakalutade stockholmarna något roat över sig. Jag hör hur de intresserat sätter sig upp i sina dyra kontorsstolar, rätar på ryggarna så headseten hamnar på sned och börjar utsöndra syrligheter och pittoreska föreställningar om Norrland. 
-Ha, ha, ha´ru tjackat luren från något nerlagt regemente? Fastnade du med prinskorvarna i fingerskivan? Är det Jockmocksjockes gamla mobil du övertagit? Ringer du med bärplockaren osv.
-Välkommen till verkligheten utanför 08-området, säger jag då. Det riktiga Sverige. Dit ni kommer om ni ställer er på Arlandas nordligaste startbana och sedan går i den riktningen i två veckor. I landet där ni vandrar längs smyckade älvdalar, blickar upp mot skogsbeklädda nipor och halkar i snötterbär. 
Då brukar de få en drömsk klump i halsen också utnämner de mig till vinnare av boplats på jorden. 

Ibland blir jag nervös när telefonen ringer. Det kan vara om det ringer och någon titulerar sig som tant jätteviktig från fina produktionsbolaget. Då blir jag litet krystad. Men så börjar telefonen krångla och jag får göra något handgripligt. Jag får bli den meckande raggaren i 20 sekunder, hitta mig själv och fibbla med sladdar. När kontakten är återupprättad och jag sitter och klämmer på sladden för att höra någonting över huvud taget får jag fast garagemark under fötterna. 
-Vad vill du nu då, säger jag från den okonstlade verkligheten och ännu en gång tillåts det genuina välla fram mellan sändare och mottagare. 

Den där telefonen har uträttat storverk. Tyvärr är prognosen vikande för dess existens. Funktionen blir allt mer sporadisk. Jag har märkt en grej. Dess impotenta charm tenderar att utebli då upprepad isärplockning, montering och slick måste ske återkommande i samma samtal. De som ringer mig ofta börjar svära och sånt. Snart nås brytpunkten där den ej längre kan kallas telefon. Rival heter den och har Televerkets emblem med krona och stjärna ingraverad i handtaget. Den kommer att få en rival i stället. Ödet är utstakat. Det blir en ny. Undrar om man kan få en med knapp för glappfunktion. 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop