Hemin.

Av Lars Åke Krantz

Mopedens kopplingswire hade gått av nere på motorn. Kicken likaså. Kröken hade spruckit och avgaserna smattrade ut direkt från cylindern. Det lät lika kraftlöst som det var. Stannade utanför BP. Skruvade av locket och lyste ner i tanken med en pennlampa.

-Jo, det skulle nog räcka hem.

En ihoprullad Start & Speed spände i jackans innerfickan. Mörkret föll i det lilla samhället. Jag var black och frös om händerna. Paddlade iväg med fötterna för att kunna slå i ettan på Dakotan. Då kom Micke på sin Zundapp. Micke var ett jätte. 16 år, nära två meter lång, vägande 100 kilo galopperade han emot mig på fullvarv i sin tunna röda jacka. Det gnekade i Zundappens framfjädring när han bromsade in släpande sina utsvängda jeans i snömodden. Han hade den där fåniga minen på sig som jag sett så många gånger förut efter nio år i samma skola. När vi var små passade den utmärkt men på senare tid såg den malplacerad ut på den grova kroppen.  Han liksom log med hela huvet, gnuggade sin toppluva i pannan och drog in snor i näsan.

Jag visste vad det betydde. Han hade sett något. Och nu måste jag bara också se innan den store, lille mannen fullkomligt briserade av upphetsning. Det var bara det att Micke hade så mycket han ville visa. En gång drog han i väg mig tolv kilometer in i skogen för att visa några dammluckor och dess funktion. En annan gång ville han visa hur sidoplogen manövrerades på vägverkets plogbil. 
Jag respekterade att han var bäst av oss alla att skruva men nu ville jag hem. Hem med det samma.

Paddlade på, slog i ettan och moppen vaknade. Kom upp i 20km/h. Då högg det till som av en båtshake i armen. Den väldige drog så hårt att jag kantrade. Han sög in mig mot sina fotpinnar. Jag vägrade släppa styret vilket fick till följd att han halade in Dakotan också. Så bromsade han tills allt blev tyst.

-Micke ditt päron, jag vill inte se några vantskruvar, port-o-power demonstrationer eller hemmabyggda lufttryckskanoner i dag .

 –Jag vill hem, skrek jag.

 –Krantz, du mååste lyssna, kved han och gnuggade sin toppluva.

–Vad är det då, sade jag. Säg det snabbt så jag kan sticka.
Han tittade på mig med samma jätteögon 
som den där gången han visade sin 
ollonpistol som han borrat ur pipan på och sköt ärtor med när han var tolv.

 –En Hemi, tindrade han.

 –En, vad för något?

 –EN HEMI!!

Micke

Han snorade och tittade på mig.
 –Hemi?? Vad är det för något, sade jag.

Micke fick huka sig när han klev ner i posthusets källare. Det var varmt. Jacka och mössa ville av. Vi gick i trånga gångar och såg till slut en dörr på glänt. Värdigt klev Micke innan för dörren. Jag härmade honom. Det var tyst i betongrummet. Två killar stod böjda över en motor mitt på golvet. Vi smög ner och satte oss längs ena långväggen. Här var redan mycket folk. Säkert tio åskådare. Alla tysta. Blocket stod på en kraftig träställning sammanfogad med vagnsbult. Topparna låg på ett bord intill. Kolvarna låg i en låda. Likt kirurger arbetade de två i mitten tyst och smidigt. De såg oss inte. Från oljegula tidningar med amerikansk text vecklade de upp pinbultar och överfall. Jag svettades och ville fråga den väldige vad denna seans gick ut på men vågade inte öppna munnen.

 –Ett verbalt felskär här hade varit som att pinka i Heavys Stroemliner.

Senare skulle jag förstå det fullständigt unika i att en Hemimotor, på 70-talet, hittat till Postens källare i det lilla samhället i norr. Ännu idag vet jag inte vad det var för Hemi. 392, 426 (svälj) eller något annat. Snart skulle Micke och jag ha egna bilar och motorer att skruva med. Han en Amazon och jag en Impala. Han köpte aldrig någon amerikanare. Jobbar idag som vaktmästare inte långt ifrån det där posthuset.  Jag skriver om USA-bilar.  

 –Det borde ha varit Micke.

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil