Dodge Royal 1957

Av Ulf Boström
Ulf Boström är en femtiotalare som hållit på med hobbyn i många år. Han driver även websidan www.classic-caravans.se
Uffe har skrivit en del artiklar för Power Magazine genom åren. 


Den här Dodgen var mogen för skroten redan i mitten av sextiotalet. Efter bara några ynka år på vägarna.
Men Urban Söderlind i Alfta ville annorlunda.
Av en slump byter han åt sig bilen, och efter en renovering varvat med perioder av stillestånd är den nu i bättre skick än på mycket länge.

Seglivad som få
Året är 1969. Neil Armstrong landstiger på månen och med sin historiska fras om "A small step for a man…” får vi minnen för livet. Woodstockfestivalen lär oss att det finns hippies, uppträder gör bland andra Jimi Hendrix och Janis Joplin. Ur transistorn hörs ’In the ghetto’ och ’Suspicious minds’ med Elvis. Robban Broberg sjunger om Ingela och Tages har precis splittrats. The Beatles släpper ’Abbey Road’ och gör även sitt sista offentliga framträdande, på taket till skivbolaget Apples kontorslokal i London.
På biograferna visas ’Easy Rider’, med Peter Fonda och Dennis Hopper. Listan på namn och händelser kan göras hur lång som helst men jag antar att budskapet har gått fram. Det är en evighet sedan. Själv var jag 14 år, gick i åttan och åkte trampcykel. En tvåväxlad Cresent med Rocketstyre.
Urban Söderlind är sjutton och skaffar bil…
Byteskarusell
Det är en Dodge Royal 4 dörrars sedan, 1957 års modell, utrustad med en 245 hästars V8 på 325 kubiktum och Torque Flite trestegad automatlåda. Tvåfärgad grafitgrå och gul, eller Metallic Carcoal Poly / Sunshine Yellow för att vara exakt. Urban är ägare nummer nio och har bra koll på bilens historia redan från dag ett. Den såldes ny av Philipsons Automobil AB i december -57.
Förste ägare blir Svenska Metallverken i Upplands Väsby som skriver över bilen på en av sina direktörer. Han behåller den till1965 då en byteskarusell drar igång. Något som i och för sig inte var ovanligt på den tiden. Under de kommande två åren byter bilen ägare sex gånger och det sätter djupa spår. Snabbt förvandlas Dodgen från att ha varit en finbil till en rostig rishög mogen för återvinning.

Och att den fortfarande finns kvar på vägarna idag kan Urban tacka en nitisk tjänsteman på Länsstyrelsen i Stockholms län för. Enligt dokumentationen som finns har någon ägare försökt att skrota den redan 1965, men misslyckats beroende på att två intyg saknas. Men ansedd som förbrukad redan efter åtta år talar sitt tydliga språk om hårda tag längs Stockholms gator.

Dodgen hamnar så småningom i Alfta och i Urbans händer genom en bytesaffär i ordets rätta bemärkelse. Ägare nummer åtta i ordningen som ångrat sitt köp både en och två gånger byter 1969 helt sonika jämnt mot Urbans Puch Florida. Den fungerar åtminstone, vilket man inte kan säga om bilen.

Från rishög till körbar

Nej, det Urban får i byte är i ärlighetens namn inte mycket att skriva hem om. Illa åtgången, rost så långt ögat når och där reparationer och underhåll sedan länge har upphört. Den är inte ens körbar, utan måste bogseras hem. Dessutom är den långt ifrån komplett. Listan över försvunna delar verkar lång. Stötfångarna och grillen försvann redan i Stockholm, inredningen som från början haft Swivel Seats, är såld. Fram sitter i stället en helsoffa av enkel modell. Huvkråkan har också omsatts i kontanter, kvar finns bara spåren i form av några borrhål.

Men Urban är ung och på hugget. Nu finns inga problem, utan bara möjligheter. Jakten på delar startar direkt, och vid den här tiden var det lätt att få bilen någorlunda komplett igen. Likvärdiga stötfångare och grill fixas fram i ett nafs. Till och med original framsoffan lyckas Urban spåra upp och köpa tillbaka. Som betalning räcker det med en flaska destillat gjort på potatis. Men en hela måste det vara för att affären ska bli av.

Flaskan fixas fram, bytt är bytt och ordningen är återställd. Inredning med matching numbers, man tackar. Målet är att få något åkbart snarast möjligt nu när mopeden är väck, så med stor entusiasm och dessutom tillgång till två bröder börjar reparationerna. Rosten har tagit en ointaglig ledning men genom att lappa igen dom största hålen bestämmer man sig för att leva med resten. Motorn hoppar igång efter viss övertalning, så i början av 1970 lyckas han och bröderna Ulf och Göran att få bilen i trafik igen. Men det är så klart bara en tidsfråga innan dom bristfälliga reparationerna hinner ifatt verkligheten. En verklighet som så småningom kommer att orsaka ett långt stillestånd.
Åren går

Men innan dess hinner Urban med en hel del äventyr och många mil. Sommar som vinter. För med sin nye ägare används Dodgen flitigt. Motor och låda håller fortfarande skapligt skick, lådan har i och för sig ingen fungerande backväxel, men bilen är oftast fylld med folk, så det brukar fixa sig. Urban hade i sin ungdom en tung gasfot med återkommande försök att slå bilens hastighetsrekord, vilket var att köra mätaren ut. Den går till 220, och ett av de bästa försöken görs på vinterväglag (!), men vid etthundranittio ger ett av dom blankslitna vinterdäcken upp och släpper ifrån sig delar av slitbanan. Ett bra försök, men så här i efterhand kan han tillstå att det inte var någon bra tajming för att slå rekord.
Bilförsäljning

Bilen har även sålts en gång men med ett oväntat resultat. När en spekulant visar sitt intresse bestämmer sig Urban för att det får räcka med jänkare för hans del. Affären görs upp och man bestämmer att träffas hemma hos köparen. Men väl på plats i Sandviken för att avsluta affären visar det sig att ’köparen’ är fattig som en lus och har inte lyckats skrapa ihop de ynka tretusen som de varit överens om för några veckor tidigare. Urban får snopen åka hemåt igen med oförorättat ärende, och utan några nya pengar på fickan. Bilen har inte ’sålts’ några fler gånger. Mest beroende på alla högljudda protester från hans båda bröder. ”Här ska dj—lar inte säljas någon bil”… Men USA-bilar är inte kul längre så de kommande åren är Urban en ’Svensson’ och åker Opel Rekord istället.
Lillbrorsan tar rodret
Det blir i stället lillebror Ulf som tar över vårdnaden om Dodgen, nu när den blev kvar i familjen. Vi har nått fram till mitten av sjuttiotalet och den grå/gula originallacken som fortfarande hänger med har sett sina bästa dagar. Ulf bestämmer att bilen behöver en ansiktslyftning. Urban, som trodde han skulle slippa Dodgen på ett tag kallas in för att hålla i färgsprutan.
Med kombinationen rött och svart blir resultatet riktigt bra och bilen får ytterligare några år på vägarna. Men rosten fortsätter att äta sig igenom karossen så den börjar mer och mer få en tre-tons färg, där det rostbruna tar över mer och mer. Det blir en ny tillfällig lösning, och ett nytt försök med färgsprutan. Den här gången väljer man kombinationen turkos och vit.

Men ny färg med jämna mellanrum är bara konstgjord andning i väntan på den helrenovering som lurar runt hörnet. Dödsstöten blir en vinter i slutet av sjuttiotalet när motorn ger upp för gott. Kamaxeln är slut och till råga på allt fryser motorblocket sönder. Lillbrorsan inser att han lånat bilen för både första och sista gången och lämnar tillbaka bilnycklarna med ett ”tack för lånet, förresten tror jag att motorn är trasig”.
Vilket inte var någon överdrift precis.
Renovering påbörjas så småningom
Skrothögen åker in i ett uthus och blir lämnad åt sitt öde. Åren går och hela åttiotalet läggs till handlingarna. Men i början av nittiotalet får Urban en ofrivillig lucka i yrkeslivet och då börjar det som så småningom ska leda fram till det skick vi nu ser på bilderna.
Urban har under några år samlat ihop arbetslust till att ta tag i en seriös renovering. Hela vintern -93 går åt till att laga rost. Golvet är slut, likaså större delen av bagageutrymmet. Och eländet står på kö… Urban blir tvungen att laga trösklarna, byta alla skärmkanter, sko om dörrarna och så vidare.

Några kvadratmeter plåt och många arbetstimmar senare är rostlagningen avklarad. Då är det nästan bara kardantunneln som är intakt och har undgått reparationer. Men i gengäld är han nu en god bit på väg. Efter all rostlagning får bilen ytterligare en omgång med färgsprutan, turkos och vit är favoriten så den kombinationen används en gång till. I samma veva får Urban arbete igen, men renoveringen fortsätter ändå i ett något lugnare tempo.
I Jönköping har Urban lyckats spåra upp en annan motor, ett exemplar av den större modellen, 361 cui och 305 hästar, komplett med låda. Motorn tar Ljusdals motorrenovering hand om, den borras och får både nya kolvar och nyslipad vevaxel. Lådan är inte lika illa däran, den lämnas till F:a Runo Nord i Söderhamn för en översyn. När grejorna kommit hem igen provkörs dom i en hemmabyggd konstruktion och får godkänt, allt verkar vara frid och fröjd.

Tredje gången gillt

Sedan tryter orken igen och renoveringen hamnar åter på undantag. Inte förrän 2002 är det dags för sista rycket, och den här gången står man distansen ut. Men allt går naturligtvis inte som smort. Efter montering av drivlinan och vid provkörning visar det sig att lådan inte alls vill vara med. Urban menar att garantin fortfarande måste gälla, lådan fick ju en översyn för bara tio år sedan… Någon ordning får det väl ändå vara. Och nog måste man ge Runo en eloge som ser över lådan igen, hittar felet, och fixar det på garantin. Elsystemet blir en historia för sig, men elektricitet är storebrors område, så nu är det dags för honom att göra en insats. I original fanns bara två säkringar till hela elsystemet, vilket har fått till följd att de flesta av reglagen och knapparna är riktigt dåliga. Men det fixas genom en finurlig lösning. I stället för att skicka all ström genom sitt reglage drar Göran i stället ett i princip nytt elsystem där respektive knapp styr ett relä som sedan i sin tur sköter funktionen.

Drygt 30 reläer blir det innan Göran är nöjd och elen fungerar numera klanderfritt. Inredningen kläs om av en tapetserare på orten och han sätter även in ett nytt innertak. Att bilen har Swivel Seats är inte bara snyggt utan också en bra lösning sedan sjukdomen MS slagit till och numera är en del av vardagen i Urbans liv. Dörrsidorna har av någon anledning klarat sig bra och är fortfarande original. Den nya golvmattan har Urban själv lagt in. Diverse rostfritt poleras upp och stötfångarna kromas om innan monteringen.

Våren 2003 kan bilen slutligen visas upp hos SBP och den långa renoveringsresan kan anses vara avslutad.
 

Numera ett sommarnöje


Urban passade även på att nollställa kilometerräknaren när den ändå låg lättåtkomlig. Så han har järnkoll på hur långt bilen har gått efter renoveringen. Mätaren visar för tillfället på över 5000 mil, så bilen får inte vila långa stunder. Den används dagligen sommartid och får verkligen bekänna färg.
Den är ännu inte helt färdig i Urbans ögon, och kanske den aldrig blir klar. Nej, det finns alltid något att förbättra och byta ut. De senaste fynden är ett yttre dörrhandtag och två navkapslar köpta på en marknad för ett par år sedan. Kylningen har nyss renoverats, med omcellad kylare plus en el-driven fläkt. Och att slå sig till ro är inte riktigt Urbans grej. På önskelistan står nya dörrsidor, gärna en styrservo, och varför inte elektronisk tändning när man ändå är ute och handlar. I snart fyrtiofem år har Urban och bilen kamperat tillsammans, smått otroligt, och det ska väl firas på något sätt.
Och låt oss hoppas att Urban har glädje av bilen i många år till, ett femtioårskalas är inte alltför avlägset, ett mål så gott som något…