Fler i familjen

Av Ulf Boström
Ulf Boström är en femtiotalare som hållit på med hobbyn i många år. Han driver även webbsidan www.classic-caravans.se
Uffe har skrivit en del artiklar för Power Magazine genom åren. 

Det här hände för några år sedan. Sexton för att vara exakt.

Att köpa andrabil är kanske inte det första man ska tänka på som nybliven entusiast. Men vad ska man göra när nummer ett redan demonterats in på bara mässingen.

Ettan är en Volvo PV 53:a, ett renoveringsobjekt. Köpt en sommardag någon gång i mitten av nittiotalet, då solen och optimismen strålade ikapp, här skulle åkas veteran! Bilen lider dessvärre av en vanlig åkomma, ituskruvad någon gång på sjuttiotalet och sedan dess förvarad i paketerad form. Och alla som försökt montera ihop en IKEA möbel utan ritning någon gång förstår att jag har skaffat mig problem.
En näst intill omöjlig uppgift. Nej, en titt i facit är ett måste, ett exemplar att skruva isär på egen hand.

 
 

Parkerad framför porten i solen

En sån´ soppa
I en biltidning finns några lämpliga kandidater, alla finns kvar, visar det sig vid en rundringning. Redan då hade en expert anat oråd, men nejdå, tidigt en augustisöndag styr jag och min äldsta svåger kosan söderut, expeditionen kan börja. Svågern renoverar sedan något år tillbaka en femtifyra, så något borde han ha lärt sig under alla timmar i garaget, hoppas jag.
Dagens första stopp håller så när på att ta en ände med förskräckelse. Vi behöver tanka, och det helst utan tappa tempo. Så vid betalningen blir det aningen jäktigt. För att snabbt komma vidare ägnar jag inte kvittot någon större uppmärksamhet, tyvärr, utan är som vanligt nöjd med att kunna koden till bensinkortet. Det brukar räcka. Samtidigt börjar en palaver i kassan intill, med en kund som vägrar att betala.

– Jag har ju bara tankat för hundra spänn, och inte femhundra, skriker han desperat till biträdet, när jag passerar förbi. Svågern tittar förvånat på mig när jag kommer ut, och jag gör en menande gest mot huvudet. Sedan går allt i en väldig fart, tjejen från kassan kommer springande, viftar ihärdigt, och ber mig kolla på mitt kvitto. Det visar sig att jag betalat fel pump, hundringen jämnt, istället för mina femtiåtta liter. Generad tassar jag in, och bugande likt en artig japan ber jag ödmjukt om ursäkt. Den förbannade kunden morrar som en ilsken pitbull och jag misstänker att mina framtänder snart ska ut på en kortare resa. Men tack och lov klarar vi ut det lilla missödet och jag kan lättad kila ut i friheten.

– Hur gick det, Papphammar? skojar svågern, men jag har lättare att hålla mig för skratt, så nära en smocka har jag inte varit sen´ förra veteranmatchen i fotboll.
Utan fler tavlor når vi vårt första mål, en morgontrött idyll i Småland. Ägaren har inte gått att nå under hela resan så efter ett sista försök via telefonen letar vi upp honom i hans lägenhet.

– Kommer ni redan, jag väntade er inte än på ett par timmar, säger han sömnigt. Och det kan vi förstå eftersom han fortfarande går klädd i pyjamasen.
– Nån´ idiot har ringt hela morgonen, men jag har inte hunnit svara en enda gång, gäspar han fram. Han klär sig med en imponerande fart och sedan är det dags för dagens första hembesök.
Lastad och på väg hem Lite rost är väl inget att vara bekymrad för...
Det skruvas för lite
I ett skjul utanför samhället står en smaragdgrön femtisjua som sett sina bästa dagar. Rost finns på dom vanliga ställena och även på ett par nya som troligen inte är kända av expertisen. En upptäckt vi gärna hade avstått ifrån. Kromen är ett minne blott och att bakskärmarna sitter kvar måste betecknas som världens åttonde underverk.

– Du skulle gärna fått provköra, säger säljaren och försöker verka trovärdig, – men nu är det så att batteriet är tomt. Lika bra det, några ambitioner att bli kamikazepilot har jag aldrig haft. Dessutom, utan luft i däcken är den nog ganska trögstyrd. Efter diverse diskuterande är prislappen nere i tre och fem, ett lågt pris för livstids sysselsättning kan det tyckas. Jag lovar besked senare i veckan, ingen panik, den här juvelen försvinner ingenstans om inte skrotningspremien blir inblandad.

På hemresan ska vi göra ytterligare ett stopp, i Västergötland står två bilar hos en och samma säljare. Femtifyran, som är billigast, var den som lät mest intressant på telefon, men den är om möjligt ännu rostigare än sin småländska kusin. Dörrarna vajar på halv stång och håller sakta men säkert på att försvinna upp igenom ozonhålet. Sätena är ett kapitel för sig, rejält nedsuttna och fladdriga. När jag provsitter känns det ungefär som att försöka rida in en grävling. Och motorn vägrar att gå runt, den har sedan länge kastat in handduken, här hjälper inte ens elchocker. Säljaren verkar för övrigt vara en hårdnackad typ.

– Inte en spänn prutar jag, då får bilarna hellre stå kvar och rosta bort, säger han bestämt. Det är nästan klart, frestas jag att säga, men avstår, det är ju inte mina bilar. Inte hans länge till heller. Om något år kan han lägga dom direkt i komposten. Men med en mer generös attityd till omvärlden skulle han säkert kunna få loss några spänn innan objekten går in i evigheten. Det blir ingen affär här heller, deppiga åker vi hemåt i sommarkvällen. Över hundra mil bara för att kolla in elitserien i rost, roligare kan man ha en så´n fin sommardag.
Släkten är värst
Efter mycket funderande på hemmaplan bestämmer jag mig ändå för att bjuda på den smaragdgröna. Säljaren var ju öppen för förslag, när det gällde prislappen. Och rosten kan alltid min lillsvåger fixa, det har han lovat. Vid vårt telefonsamtal frågar jag därför om säljaren står pall för ett skambud, smålänning som han är.

– Kom igen, säger han och väntar, men jag har redan ångrat mitt erbjudande så för att vara på den säkra sidan drar jag till med tvåtusen spänn, snudd på oförskämt.

– Ta skiten, svarar han efter någon sekunds betänketid. Morsning och goodbye, hastigt men inte så lustigt har familjen fått tillökning, och det utan att hustrun märkt något, än mindre tillfrågats. Du milde tid...
Men gjort är gjort. Så någon vecka senare är det dags igen att bege sig ut på resande fot. En resa som för ovanlighetens skull går helt utan fadäser, inte en endaste liten pryl lämnas efter E4, utan allt följer snällt med ända hem. Nästa dag, vid en närmare granskning av den nya familjemedlemmen visar det sig att bilen nog är en bra affär trots all rost. En ovanlig färg, och lika ren och fin inuti som Alf Svensson. Efter viss övertalning ställer den till och med upp på en liten åktur. En läcka på grenröret är det enda fel som ger sig till känna under vår repa runt byn. OK, bromsarna är väl kanske inte vad dom borde vara, men ingen var ju i vägen i korsningen.

Det blir en riktig Eriksgata känns det som, flera vinkar och ler. Min svärfar kommer sedan förbi under eftermiddagen med min yngste svåger i släptåg. Lillsvågern är väldigt duktig på att hantera svetsen, så tränar han fyrtio timmar i veckan också. Men det som nyss var ett roat leende stelnar i ansiktet på honom, han ser inte speciellt glad ut. Hoppas bara han minns sitt tidigare löfte om svetshjälp. Jag tittar vädjande på honom för att höra vad han tycker om mitt nyförvärv, men hinner aldrig fråga. Men har har nog inte glömt...

– Jag svetsar inte, jag KAN INTE svetsa, stönar han med desperat, flackande blick. Det är det enda begripliga vi får ur honom, resten blir ett osammanhängande svamlande när han sakta vandrar hemåt.
Lillsvågern ser sjuk ut, han är så blek, han borde nog inte arbeta så mycket övertid.
Ja den är hel invändigt så det väl ingen fara....
I väntans tider
Så nu sitter vi här och samlar damm, femtisjuan och jag, och väntar på att lillsvågern åter ska börja visa sig utomhus. För hans medverkan i projektet är absolut nödvändig. Såvitt jag vet är han på bättringsvägen, han har iallafall slutat prata Esperanto. Och jag har väl egentligen ingen brådska, den som väntar på nåt’ gott, ni vet.
Men allt är inte bara nattsvart. Femtitrean får vandra vidare till näste optimist, och själv har jag gjort det enda rätta eftersom svetsandet hamnat i långbänk. Jag förhandlar som bäst om att överta en -47:a. En helrenoverad den här gången, för att vara på den säkra sidan. Och om det blir affär, då är de bar å åk…