Dodge Dart 440, 1962

Av Ulf Boström
Ulf Boström är en femtiotalare som hållit på med hobbyn i många år. Han driver även webbsidan www.classic-caravans.se
Uffe har skrivit en del artiklar för Power Magazine genom åren. 


Småsyskon kan ofta vara till besvär. Det är fler än en gång man önskat att dom tillhört någon annans släkt. Fråga bara min storasyrra.

Men Lars Gavell i Bollnäs ska inte klaga. Det är tack vare sin lillasyster han idag äger den här ovanliga Dodgen.

Släkten är bäst

Bilen är en Dodge Dart 440, årsmodell 1962. ’440’ har inte något med motorstorleken att göra utan är helt enkelt bara en del av modellbeteckningen. Nej, V8:an är på 318 cui och ger 230 hästar. Lådan är en treväxlad Torque Flite 727 tryckknappsautomat. Den vackra gröna kulören heter Glade Green Poly. Bilen är svensksåld och har klarat sig mycket bra genom åren. Att den har få ägare och är snudd på orenoverad gör den extra intressant. Det är först i Lars händer den fått sig en lättare översyn.
Lars med sin välvårdade Dodge från 1962


Inte kvar i släkten

Historiken är bra dokumenterad, mycket tack vare det första registreringsbeviset som fortfarande hänger med. Bilen såldes ny av AB Nyköpings Automobilfabrik (så småningom Saab-Ana) i juni 1962. Första ägare var en familj i Gävle, välbeställd kan man anta eftersom Lars vet att bilen bara användes av frun i huset, men aldrig körde själv utan hade privatchaufför. I början på sjuttiotalet hamnade bilen i Hudiksvall där den passerar ytterligare tre ägare innan det något slumpartat blir Lars tur. Bilen hade gått i samma släkt under några år genom far och dotter och deras tanke var att Dodgen skulle förbli i släkten. Den ställs därför av 1981 i väntan på att nästa generation ska ta över. Men se där blir det stopp, sonen i huset prioriterar annat i livet så därför blir den till salu igen hösten 1986. Och det är nu Lars syster kommer in i bilden.

Tips från syrran

Hon spelade tennis i ungdomsåren och det är på en turnering som en av hennes motståndare berättar att ”pappa ska sälja sin raggarbil”. En Dodge eller nåt, hon visste inte så noga. Men Lars syrra gissar att den kanske är något för brorsan. För hans stora intresse för äldre bilar har hon inte kunnat undgå att märka. Ingen annan i familjen heller, förresten. Lars har alltid gått sina egna vägar, vilket fick konsekvenser redan i unga år. Vid ett tillfälle köpte han fem Ford Anglia bara för att komma över den 61:a snedruta han egentligen var ute efter. Allt eller inget var det som gällde. Då fick det bli allt. Då var Lars bara 14 år och man kan ju ana att hans föräldrar inte slog volter av glädje när han fyllde gårdsplanen med bil efter bil. När han dessutom har för vana att aldrig sälja något, och då menar jag verkligen ALDRIG, så inser var och en att med den inköpstakten blir alla tillgängliga parkeringar snabbt fyllda. Som om Anglia inte vore nog är Mercedes också en favorit. Modellen med fena ska det vara, även några sådana har han släpat hem under åren. Ska vi gissa på att hans föräldrar drog en lättnadens suck när Lars blev stor nog att flytta hemifrån? Men tillbaka till Dodgen, för visst är det ett grymt bra tips syrran kommer hem med från tennisturneringen.


Såld direkt

När hon berättar om bilen är Lars inte sen att kasta sig på telefonen för att ställa sig först i kön. Det är bara några få mil till Hudik så ett besök är det åtminstone värt, trots att han inte vet exakt hur modellen ser ut. Ägaren bekräftar saluryktet och man bestämmer att kommande helg blir lämplig för ett besök. Det blir en lång veckas väntan men själva affären går desto snabbare. För på plats hinner ägaren knappt få upp garageporten innan Lars har köpt bilen. Den är mycket bättre än väntat. Ser ut som ny, förutom en lack som tappat sin lyster, så trettifyratusen är ett pris han inte törs omförhandla. Trots skral ekonomi och en militärtjänst i antågande blir det affär.

Motorn som är på 318 kubik tum

Minimalt renoveringsbehov

 
Bilen är naturligtvis inte helt felfri, en del småfix behövs innan den kan tas i trafik igen, men brist på pengar gör att den blir stående ett par år.
Att ligga i lumpen gör inte heller plånboken fet. Men efter MUCK väntar jobb och då börjar pengar flyta in så pass att Lars kan börja skruva. Vi har nu nått fram till 1988, och det som i slutändan visar sig bli en minimal renovering börjar. Bilen kläs av utvändigt, inredningen plockas ur och stoppas undan. Reparationerna blir inte särskilt många.
Och tur är väl det, för vid den tidpunkten hade Lars inte tillgång till något garage utan fick hålla till utomhus. Mitt ibland Anglior och Fenmercor.
Rosten begränsas till minimala angrepp på framskärmarna, i övrigt ingenting. Höger bakskärm riktas efter en gammal krockskada, sedan är bilen klar för lackering. Rengsjö Billack AB gör sitt jobb planenligt, visserligen utan att ha tillgång till något originalrecept, men BMW har en nyans som är väldigt lik originalet. Den får det bli, man chansar inte på något eget hopkok. Ett riktigt beslut, om nu någon skulle fråga mig. Bilen kommer tillbaka från lack 1989. Invändigt har inget behövt göras och i motorrummet är det bara blocket som fräschats upp med ny färg.

Svårt med delar

Vid återmonteringen kör Lars fast vid ett par tillfällen, och som oftast när det gäller MoPar är det svårt med utbytesdelar. Här råder inget undantag. Bekymren börjar när det visar sig att en av listerna på den krockskadade bakskärmen är för dålig för att få stil på. Turligt nog fanns en likadan Dart stående på en skrot i Arbrå. Lars lyckas med konststycket att få köpa listen, vilket är en stor bedrift i sig ska gudarna veta. Ni som någon gång varit i kontakt med Arbråskroten vet att det mesta inte var till salu överhuvudtaget. Förmodligen har Lars en bra övertalningsförmåga eftersom han lyckas göra en affär. Finare blinkersglas känns också nödvändigt, något som visar sig nästan omöjligt att få tag på. I alla fall på stört, kan man vänta några år brukar det mesta lösa sig. Så de gamla får duga så länge, men efter fem år lyckas ett företag i norrland leverera ett NOS till ena sidan. Lars hittar själv det andra något tursamt på Power Big Meet efterföljande sommar. Topplocken renoverades år 2000, och kylaren fick nytt cellpaket för något år sedan. I och med det var renoveringen avklarad och bilen klar.
Används sparsamt

Chryslerklubben i Sverige, WPC Sweden, som Lars är medlem i, menar att Darten tillhör topp tre i sin årskull. Något som är svårt att säga emot när man ser på bilderna. Som det ser ut idag finns inga kända fel, men på önskelistan står en omkromning av stötfångarna och gärna en bättre list till vänstra framskärmen. Den befintliga är så pass dålig att Lars inte vill lämna in den för renovering, med risk för att få den sönderpolerad och sedan stå helt utan. Arbråskroten är ingen räddningsplanka längre eftersom den är nedlagd sedan några år, utan det får bli om han råkar möta en list på någon marknad.
Nu handlar det mest om att bevara bilens fina skick, så det blir inte så många mil per år. För Lars är mycket mån om sin Dart, den tillåts sällan vara utomhus. Här åks det inte i ur och skur. Och han vet mycket väl vad som sägs om honom i bilkretsar när det är frågan om cruising, utflykter, utställningar eller liknande. ”Idag kommer inte Gavell”, är en kommentar fler än en arrangör fällt om vädret ser ut att bli ostadigt. Darten ska förbli i sitt fina skick, så att köra i regnväder är tabubelagt. Och vem kan klandra honom för det? Det är så klart upp till Lars att avgöra när bilen ska ut ur garaget. Tråkningarna bjuder han på, men faktum kvarstår. Skulle du råka se Lars och Dodgen ute på stan någon gång kan du vara säker på att det utlovats vackert väder…