Vänernrundan


 
Av Ulf Boström
Ulf Boström är en femtiotalare som hållit på med hobbyn i många år. Han driver även webbsidan www.classic-caravans.se
Uffe har skrivit en del artiklar för Power Magazine genom åren. 
 


Slutet av 90-talet. Jakten pågick som bäst. Men att skaffa delar till sina veteraner är minsann inget för amatörer.


Verkstäderna har inget på lager och mackarna säljer korv.
Inte ens på Volvo har man några delar kvar. Inte är dom särskilt artiga när man ringer och frågar heller.

Hoppas bara att reservdelskillen slutat skratta så där hysteriskt, efter att jag frågat om bromsbackar till en Duett 445. Det lät otäckt, något med nerverna kanske.

När jag föreslog Biltema kom det bara ett rosslande ur telefonluren.

 

Telefonterror
Men vad ska man göra när renoveringslusten är på topp, samtidigt som ens reservdelsbod ekar lika tom som en möteslokal hos Kristdemokraterna? Här krävs andra metoder. Att bevaka pressen till exempel. I en biltidning bjuds det ut framskärmar till PV/Duett, något som sedan länge är restnoterade hemma hos mig. Jag upptäcker annonsen sent en kväll men måste givetvis kolla upp spåret innan det kallnar. Telefonen är som vanligt upptagen, men det kan inte hjälpas. Banzai! Stridslystet sliter jag den ur yngsta dotterns grepp, när hon inte är beredd. För en gångs skull är hon är inte med riktigt.

– Hon ringer upp. Och förresten så kan du hälsa hem, skriker jag i luren. Sen är samtalet avslutat. Hoppas bara att min blivande måg framför hälsningen till sina föräldrar, man vill ju göra ett gott intryck.

– Nu är det min tur, och för övrigt har det varit läggdags länge, säger jag. Det kommer bara ett ilsket blängande i retur från vår femtonåriga telefonkramare.

– Men tänk på din skönhetssömn, föreslår jag nervöst. Hon gör ett utfall mot telefonen, men missar en aning så jag hinner undan och kan sätta mig i säkerhet. Efter några signaler svarar en sömnig säljare. Skärmarna finns kvar och jag tvekar inte, dom ska bli mina. Båda två för fyrahundra, helt rätt pris. Visserligen bor han nere i Säffle, men det är inget att göra åt. Vi bestämmer tid och plats, och sedan är saken biff. Min svåger i Stockholm får sedan höra om mina planer och erbjuder sig att följa med. Kanon, med en andreförare kommer resan att gå plättlätt.


Det blir kalas

Men det är ingen bra resdag jag har valt visar det sig, ett släktkalas står för dörren.

– Klockren tajming, du är dig lik, gläfser hustrun. Du understår dig inte att bli försenad, kom ihåg brorsans fyrtiårsfest, hela släkten kommer. Även du! Senast klockan sju ska du vara hemma igen, hel och ren, bestämmer hon.

– Jamen, det är ju den enda mellandan jag har tid, och jag måste åka innan dom nya skattereglerna för tjänstebilar börjar gälla. Annars blir skärmarna det dyraste på hela bilen, fullt i klass med Riksäpplet. Ekonomin måste väl ändå ha företräde. Jag gör ett snabbt överslag, hundra i snitt, det borde jag klara. Man har väl kört på Autobahn.
Trots ganska dåliga förutsättningar blir resan av på utsatt dag. Väderprognosen är skaplig, bara snöbyar, inget ihållande oväder.

Dryck i hundra knyck
 
Jag hämtar upp min extrachaufför i huvudstan och han tar över ratten direkt. Här finns ingen tid att förlora. Efter ett par timmar till längs vägen har jag blivit kaffesugen, men med min snäva tidsplan är ett stopp inte att tänka på.

– Vi fikar i bilen när vi åker, jag kan hålla i smörgåsen och koppen, säger jag, angelägen om att tjäna in tid till kvällen. Försenad hem vill jag inte bli. Dessvärre konstrar termosen så jag lyckas få halva innehållet över byxorna. Snyggt. Lite senare stannar vi till på en hamburgerbar i Karlstad för en snabblunch. Jag ser ut som nån som har svårt att hålla tätt, så svågern går före och skymmer. Vi liknar ett par busar ur Björnligan när vi smyger in. Det får vi ta, vi måste ju äta.

En god och stärkande lunch ur det amerikanska köket gör oss åter redo att ge bilköerna en match. Till slut kommer vi fram till Säffle, rejält försenade, men säljaren väntar som en trogen S:t Bernhard i en parkeringsficka.

– Skärmarna ligger på törpet, det är en liten bit, häng efter mig bara, bryter han på bred värmländska och hoppar in i sin bil. Torpet ligger en bra bit in i skogen, efter en smal och krokig väg. Gratulerar, där sprack tidsplanen definitivt. Men skärmarna är i bra skick, man tackar, det blir en bra affär.
Min svåger kommer sedan med ett förslag på ny resrutt, eftersom tidsplanen redan gått åt fanders.
   
Knallebesök

– Vi kan väl fortsätta runt Vänern, föreslår han. I Jönköping finns det balkar till min PV, jag har pratat med en kille därifrån, det är bara och titta ner om vi får tid.
Han bjuder på kaffe och E4 är garanterat snabbare, skulle du inte hem tidigt ikväll?

Då hinner vi titta in på Biltema, du behöver ju ett batteri, föreslår han förhoppningsfullt. Och varför inte, tidsplanen är numera nedlagd. Jag är tacksam för att han ställt upp som andreförare, så OK, vi kan lika gärna åka den vägen hem.

Snövädret tilltar och till sist hamnar vi i köerna efter en bilolycka, vi blir stående en bra stund. Jag känner på mig att det kommer att bli en lång kväll. Till råga på allt, när vi kommer hem till säljaren i Jönköping visar det sig att han har fel balkar till salu, vi borde dubbelkollat innan vi for ner.

– Du sa fram, visst var det frambalkar du ville ha, säger knallen, och tittar oroligt på oss, medveten om att vi åkt en liten extra sväng på minst trettio mil. Han sväljer nervöst. Svågern, som vanligtvis är en lugn person, norrlänning som han är, blir förbannad. Han frustar som en brunstig Ardenner och ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst.

– Dom bakre är omöjliga att få tag i, det kan jag aldrig ha sagt. Dom rostar alltid sönder, du måste tillverka nya, kvider knallen, nu med dåligt samvete.
Svågern ser ut att vilja dela ut en bestraffning för tavlan, bara en liten, max en blåtira.
– Jag har en rostfri front och ett par helsjyssta rattar, vill ni se, fortsätter knallen gnyende, för att få oss att glömma fadäsen. Men ekonomin tillåter inga extra utsvävningar så vi avstår. Jag lyckas precis hejda svågern när han ska lämna tillbaka balkarna på ett ganska oartigt sätt, och får in honom i bilen och drar iväg hemåt. Kaffe är inte att tänka på. Klockan sju, då släktkalaset börjar, passerar vi Linköping. Biltema har precis hunnit stänga. Bara femtio mil kvar. Jag ringer hem för att gratulera jubilaren, och dom behöver inte vänta med maten, jag blir lite sen. Hemresan blir en mardröm, snöstorm hela vägen upp till Stockholm. Jag tippar av svågern nästan i farten, och fortsätter hemåt, tre timmars körning kvar. När jag äntligen är hemma är klockan 01.15 på nyårsafton. Jag missade kalaset, men klarade skatteomläggningen för tjänstebilar med god marginal, nästan tjugotre timmar. En riktig prioritering, två Duett skärmar blev årets sista skörd. Men någon födelsedagstårta blev det aldrig.
 
Persona non grata

Någon dag senare får jag tid att kolla in mitt fynd mer noggrant och ser att båda skärmarna måste lagas en aning. Som tur är har jag tillgång till min svetskunnige lillsvåger. Visserligen har han varit något motsträvig på sistone, men fortfarande fullt användbar. Och förresten är han skyldig mig, hjälpte jag inte till ett par timmar på deras lekstuga för några år sedan kanske? Jag bestämmer mig för att åka förbi honom samma kväll, men det blir senare än jag tänkt, så när jag kommer hem till honom är det släckt och tyst. Men det kan inte hjälpas, jag ligger redan efter tidtabellen för renoveringen så svetsningen måste göras snarast möjligt.

Det får bli ett besök trots den sena timmen. Och jag skymtar att det lyser någonstans på övervåningen. Efter flera försök på ringklockan hörs det ett grymtande inifrån deras hus. Det följs av ett ihärdigt svärande och sedan en rejäl duns. Kanske något låg i vägen i mörkret, det var nog ingen bra ide´ att ringa på, hinner jag tänka, innan det blir full aktivitet. Svordomar jag aldrig hört förr sipprar ut genom ytterdörren och jag hör att minst en av ungarna har börjat gråta. Dörren slås upp och i öppningen står en rasande svåger, i handen håller han en polisbil med inhoppat tak.

– Vad i hela friden menar du med att störa nu, när vi äntligen lyckats få ungarna att somna, vrålar han rätt i ansiktet på mig. Jag vågar inte fråga vad han sysslade med.

– Vad är det som är så viktigt att det inte kan vänta till i morgon, gormar han. Har inte din mamma lärt dig klockan? Kolla här, den lilla visaren står ju nästan på elva!

– S-s-s svetsa, stammar jag fram, och börjar av någon anledning fundera över straffet för dråp. Stackars ungar, farsan i finkan, och stackars mig, ihjälklubbad med en leksaksbil. Ett renoveringsobjekt till på köpet. Svågern svarar inte utan beväpnar sig med en ficklampa och tränger sig förbi mig, heligt förbannad. Jag ångrar mig och min ivrighet, får väl be om ursäkt nån gång då han är kommunicerbar. Han galopperar ut i Ben Johnson fart, med ficklampan fladdrande som en stafettpinne, tittar hastigt på skärmarna utan att sakta in, och springer sedan tillbaka mot huset.

– Dom blir kanon dom där, se bara till att nån svetsar nya fästen till skruvarna annars kommer dom aldrig att hänga kvar över kommungränsen, skriker han irriterat och smäller igen dörren. Det blir tyst, dödstyst, det enda livstecken som visar sig är en fladdrande gardin i trapphuset när han spurtar upp för trappan. Och jag hann inte ens fråga när jobbet kan tänkas vara klart, jag hade hoppats till helgen.

Pest eller kolera.

Håhå jaja, tillbaka på ruta ett. Svågerns och min relation är numera ansträngd, för att inte säga spänd. Och det ställer mig inför ett svårt val. Jag skulle kunna göra ett försök med svetsen själv, men det är inte riktigt min grej. Eller så biter jag i det sura äpplet och betalar det svinaktiga priset för nya skärmar. Men det får i så fall bli utan att min kära hustru får reda på prislappen, för då har jag satt min sista potatis...