Vilse i New York.

Av Lars Åke Krantz

 

Eder humble krönikör är åter hemma efter
en tolvdagars reportageresa till New York.

-Se nu till så du inte kommer bort, byt strumpor och håll dig till de andra, sade Myran förmanande och tryckte en sån där puss på kinden som sitter kvar i tre minuter.

”De andra” bestod av TV-filmaren Caj-Åke Hägglund, två femtioåriga globetrotters samt en tjej med nyfikenhet på livet. En förödande mix skulle det visa sig.
Efter 22 timmars resa, inklusive mellanlandning med kollegial bajsning på Island, spritsades vi ur planet som en varm sträng av ihopkladdade resenärer. 
 Vi såg förmodligen ut som Pickles i övervakningskamerorna där vi trycktes som en seg orm genom JFK-flygplatsen och ut på baksidan för att där sära på oss till enskilda individer. Det var då det hände. ”De andra” kom bort! Naturligtvis. Vi var alltså fem i sällskapet och fyra stycken gick vilse omedelbart.
-Otroligt!

I ett förtvivlat försök att rädda de vilsna hjonen rusade jag över taxiparkeringen med vilt sladdande rullresväska och vidhängande kamerastativ som fällde ut sig själv i varje högersväng. Kamerastativet vägde mer än min moppe och bestod av en sinnrik fackverkskonstruktion som fick Eiffeltornet att framstå som en minimalistisk plåtpinne. Medan jag för tredje gången försökte fälla ihop östra benet på stativet som låst sig i kollosalspagat, glupade en gul taxi i sig ”De andra” och gungade bort natten.

Jag trodde aldrig jag skulle få göra det. Uttala det. Säga den. Filmrepliken. Humphrey Bogarts och Cary Grants förborgade ord men nu var den fruktansvärt nödvändig. Jag slängde mig in i baksätet och hörde mig själv säga.
-Follow that car! (på svenska, följ den där bilen! )

Jag var i filmens förlovade New York och pratade i filmstjärnerepliker. På film drar sedan taxikillen iväg. På film böjer han sig inte mot Bogart och säger ..ke? Men det gjorde min. Jag tror att han inte hörde dels därför att hans modersmål inte i något liv varit engelska, dels för att hans favoritfilmer har bakgrundsmusik gjord på bozoki och kastanjetter där namn som Cary och Humphrey inte ingår i rollistan och dels för att han hade en telefonsnäcka i varje öra i vilka han talade odubbad indisk slang.

Jag gav honom lappen med adressen och han fick i växeln mot ett regnigt New York.
-Hur blir vädret i morgon, frågade jag?
Hans svarade inte men sökte in väderkanalen på radion och höjde ljudet. Sedan satt jag i 45 minuter och lyssnade på upprepade väderleksrapporter i 90 decibel allt medan han talade i sina sladdar som hängde från öronen likt elektriska dreads.

Så stannade taxin och jag läste på huset. Mao Tse Tungs Karate Kai, stod det ungefär. Jag gick in och hörde mig för bland karatesparkarna.
-Näe, här fanns inget boende för turister.
Jag tittade ut genom fönstret. Taximannen stod utanför bilen. Han såg olycklig ut där han vände och vred på adresslappen. Åter på gatan, med ett dygns flygning i benen, bad jag honom köra mig till ett hotell vilket som helst. Jag somnade oduschad i ett skitigt rum på femtonde våningen med ett syrligt kamerastativ pekande på mig från fotändan.

Vaknade upp på Manhattan, i världens största stadsbildning New York, med 18 miljoner invånare, och kände mig ensam. Våra mobiltelefoner var döda. Jag visste inte var de andra bodde eftersom adressen tydligen inte fanns. Vi hade inte stämt träff eftersom mina order var att byta strumpor och hålla mig till ”De andra”.

Jag beslutade mig för att uppfylla den del av avtalet jag kunde hålla. Det gav föga tröst. Sjömanskyrkan tänkte jag. Vi pratade om den i planet. Det är min enda chans. Vad heter nu sjömanskyrka på engelska. Sailors church. Eller ska man översätta ordagrant kanske? Sea-man-church. Swedish seaman-church, jag smakade på ordet, så fick det bli. Rusade in i hissen med rullresväska och spjärnande kamerastativ. Nere i lobbyn kämpade en övervintrad nattportier med tröttheten och två grälande pensionärer som inte kunde bestämma sig för enkelrum eller dubbelrum.

Två studenter, som såg ut att ha övernattat i rabatten med kortbyxor och håriga ben, trängde in sig vid disken i kampen om portierens uppmärksamhet. Vidare krånglade värmen och hantverkare sprang av och an med skarvsladdar. Dessutom var det frukost och hissen spydde ur sig hungriga gäster från 14 våningar. (Hotellet hade femton våningar men våning tretton finns inte som bekant).

En kritvit tonåring envisades med att studsa en boll hela tiden medan hans mor kedjerökte och skrek åt honom att låta bli mellan blossen. Den normalt timide svensken bytte inför detta scenario skepnad och skrek ut sin fråga med gäll röst och flaxande kamerastativ. Det tog skruv. Alla tystnade och bara glodde. Portieren tog mig avsides. Något i mitt uttal hade banat väg. Jag kände mig som Arnold Schwartzenegger. Adressen trollades fram på ett ögonblick och jag stod plötsligt utanför hotellet med beställd taxi i antågande. Stärkt av framgången vrålade jag adressen till chauffören som såg ut att vilja kräkas på fläcken, tittade på min adresslapp, och förklarade. Seamen och semen har liksom litet olika betydelse i engelskan.

Den kokande lobbyn med den överbelastade portieren hade således fått höra en blond skandinav i nya strumpor vråla ut att han ville till Svenska Spermakyrkan!

I förhållande till detta passerade resten av tiden i New York obemärkt.
 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop