Kallebellun

Av Lars Åke Krantz

Vårvägen var förstörd som vanligt. Barndomshemmets enfiliga grusväg låg som en tappad serpentin mellan granarna. Landskapets lägsta punkt sammanföll med vägen och fick den att utgöra flodfåra. Storebror svor lågt där han manövrerade den svarta PV:n med sina tatuerade armar. 
Det var sent sextiotal och jag studerade honom från andra sidan målbrottet. Han fick dubbeltrampa och gå ner på ettan i den värsta geggan. Femtiosexans gråblanka ratt löpte mellan de grova nävarna och den kromade växelspakskryckan skakade på kardantunneln. När han tryckte ner kopplingen sipprade vägljudet in och förkunnande att diagonaldäcken fräste undan vatten efter bästa förmåga.  Med tre hundra meter kvar till mammas väntande äggmackor tvingades brorsan göra halt. Han satte sig framåt på sätet, knäppte händerna över ratten och kisade klentroget i den bulliga huvens förlängning.

-De e´ kallebelluns fel alltihopa, sade han.

Rörmokare Karl Berglund bodde och verkade längre in längs vägen i en angränsande by.  
I trakten en välkänd person.  Om det berodde på generella brister i dräneringen, kollegialt läckade avlopp eller samfälligt undermåliga vattenledningsrör vet jag inte men hans namn fanns på allas läppar i en utsträckning som till slut fick namnet att övergå till en sammandragen glosa. 
Vi barn växte upp med sustantivet kallebellun och först på senare tid har jag benat ut att precis som för andra storheter typ,  gustavasa, jackyix och eddimärks  inrymde det såväl ett för- som ett efternamn.

Vägen såg ut som en pärland i Helvetet. Fåror åt alla håll. Korsande däckspår med inneslutna vattensamlingar. Uppjäst blålera. 50 meter gungfly med ett vattenfyllt avgrundsdike i mitten. Brorsan suckade. Kallebellun var inte bara rörmokare. Han var bysmed och uppfinnare också. Han hade uppfunnit ett sätt att ta sig igenom byarna Humps och Klappstas sumpmarker på ett sätt som fick Mercedesägare och PV-domptörer att gnissla tänder. Kalle hade en Trojan. En 300 kilo lätt trehjulig motorcykel med ratt och kaross. Hela fronten bestod av en dörr vilken veks upp vartefter två fick plats i bredd. 49 veckor om året log bönderna åt Kalles leksaksbil. Kalle log också väl medveten om sitt udda val. Återstående tre veckor fortsatte Kallebellun att le fast då fick bilägarna gnissla tänder istället. Snösmältningen gjorde trafikerandet av vägen till en slumpartad historia. Det var som att cykla i marmelad.  

Kalle skodde då sitt drivande bakhjul med en liten kätting. Detta i samband med låg vikt gjorde Trojanen till en oslagbar kombination. Godmodig som Skalman surfade han fram lämnande ett vattenfyllt dike efter sig i vägens mitt. Detta till förtret för överviktiga Mercedesar med dieslar som gick tungt redan på torr asfalt.

Brorsan väckte B16-motorn till liv. Siktade och slungade ut PV:n i Tröstlösa Träsket. 
Vi fastnade naturligtvis. 
Vårt lilla torp inrymde ingen traktor. Däremot hade vi på logen en synnerligen finurlig pjäs. En nerväxlad elmotor hade via motorcykelkedja kopplats till en roterande trumma vilken var försedd med en lång wire. Allt monterat på ett par rejäla träsyllar. I paketet ingick också en stor men lätt vagn. Med ladugården belägen på en höjd kunde vi på detta sätt spela in allt hö det lilla torpet kunde producera.

Pjäsen baxades ut, wiren spändes och leran släppte sitt grepp om  PV:n som tyst och värdigt, meter för meter, spelades upp på fast mark. När jordbruket upphörde blev uppfinningen bortglömd. Åren rullade undan. PV:n, rörmokaren och Trojan-bilen är alla borta. Härom året fick jag behov av att spela in en Oldsmobile med kraschad låda i mitt högt belägna garage. Då gick tankarna till barndomshemmets loge. Idag står det hemmagjorda spelet uppmålat under arbetsbänken i mitt garage. Det drar in vilken jänkare som helst om så bakhjulen skulle vara låsta. Vem som tillverkat uppfinningen?

 –Jo, Kallebellun. 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil