Får i ulvakläder.

Av Lars Åke Krantz

 

Det känns inte bra alltså. Visset. Håglöst. De här två veckorna sedan förra krönikan har varit mentalt strömlösa.
Kåken står där men det lyser inte i fönstren. Kroppen finns där men verkstan är lealös, strängarna slaka, stegen korta och planerna små. Bankkassörskan såg det.
-Du ser så ämmlig ut, vill du ha hjälp din päronpåse?
Nu sade hon inte precis de där orden. De har ju gått charmkurs.
-Vill du att jag ska fixa det där åt dig, lät omskrivningen.

Jag kunde inte bestämma mig. Det slutade med att jag tog bort ett konto…fast jag kommit för att öppna ett. Det kändes ingenting när jag gick ut. Lealöst. Sedan åkte jag till Leffes lack. Det brukar göra susen. Jag vill egentligen lacka bilar. Tänk att kunna köpa en bucklig, rostig bil, köra in den i verksta´n och sedan backa ut en kärra som ser ny ut. Den fräna lukten av spackel och lösningsmedel slog emot mig, liksom radiomusiken ur dammiga högtalare och fikabordet med veckans samlade brödpåsar.

Vi pratade omlackering av min bil. Normalt skulle jag ha glimmrat som på julafton och Leffe varit tomten men jag kände ingenting.
-Ska du kanske ta och skriva upp när du skulle komma hit med bilen, avslutade Leffe.
Han hade också gått charmkursen.

På vägen ut blev jag erbjuden att åka och titta på en Cadillac cabriolet i ett garage.
-Nej tack, sade jag.
Nu börjar ni ana omfattningen.
Proppen har inte gått. Hela ställverket är borta.

Vad var fel?

Det var inte länge sedan jag stod och vrålade på Nybron som en ur-man med svällda frontlober. Ni som läst böckerna vet att jag brukar inkassera utskällningar med jämna mellanrum. Socialkemiska processer som går att betygsätta enligt parametrarna, styrka, uthållighet och ordflöde. En bra utskällning kan man leva på i veckor. När orden formas i ögonblickets gjutformar och sprutar ut som het lava kring öronen då sjunger det i organismen. Då pumpar livet.

Nybron var enkelriktad. Vintern knarrade under skorna. Svetsarbeten pågick. Män arbetade under uppslagna presenningar. Trafiken löpte enkelriktad i ena körfältet medan det andra var tomt före och efter svetsplatsen. En perfekt parkeringsplats. När jag kom tillbaka till bilen stod en orange man och vevade. Längre än mig, bredare, tyngre. Han utsöndrade mera energi än svetsaggregaten bakom ryggen.
-Hur kan du vara så piiip dum din piiip idiot att du lämnar bilen här. Så piiip piiip piiip handlande har jag piiip mej inte sett så ta mej piiip.

Han såg skräckinjagande ut. Skägget stack ut litet på måfå sedan två veckor. Kaffegula tänder malde bakom torrfnasiga munkanter. Läpparna hade en smal svart snusrand i gränsen där den vindpinade ytterläppen övergick till fuktig innerläpp. Han glodde snett uppifrån från vänster på mig och drog in luft som skulle han explodera. Jag beslutade mig för att höja trycket litet, tog ett steg framåt och skrek:
-Du uppför dig sämre än min sexåring. Gormar och skriker. Är det inte dags att lämna skolgårdsmentaliteten och växa upp nu. Du behöver ingen charmkurs. Du behöver uppfostran.

I det här läget skulle han ha kunnat klappa till men det gjorde han inte. Han vrålade istället så det kändes i mitt ansikte.
-Men piiip, piiip, vad heter du? Jag skall anmäla dig. En sån piiiip dåre som parkerar sin bil inom avspärrat område borde ha en piiip stor smäll. Är du trög?! Detta är en arbetsplats. Dessutom har du parkerat på en bro, din piiip dumskalle.

Den orangea reflexvästen yrde runt mig. Han hade fortfarande en uppåtgående kurva. Jag undslapp ännu en kommentar.
-Parkerat på en bro…ska du säga… du har ju tältat på bron.
Nu gick han igenom taket. Han började hota.

-Om du inte försvinner nu så ska du piip mej få se på skolgårdsmentalitet.
Hans ansikte hade passerat reflexvästens ton och jag var imponerad. Han hade inte upprepat sig mycket. Svordomarna var många men hans resonemang hängde ihop och kraften var stigande ursinnig utan att bli handgriplig. Definitivt en 8:a på en 10-gradig skala. En trevlig kille egentligen…utom när man parkerar på hans bro.

Jag åkte iväg nyväckt, rensad, stimulerad, taggad. Så manligt masserad som man kan få känna sig i det moderna samhället 2002. Men det var då. För två veckor sedan.

Nu hängde bicepspåsen rynkig på min själsliga överarm.
-Hur länge skall du ha mammabyxorna?
- ???
Myrans fråga mottogs oförstående. Jag tittade ner. För någon vecka sedan låg ett par svarta byxor slängda i garagets soptunna. Hela och rena flyttade jag dem till min samling slarvbyxor att ha på tomten. Har stått och gått i dem i 14 dar.
-Är det mammabyxor, sade jag?

Byxorna hade några konstiga hål för snörning fram. Där skulle bebisen alltså få plats.
-Himmel, jag har stått till midjan i östrogen i två veckor!!
-Det var därför!!!

Byxorna ligger åter i soptunnan. Jag tvingar mig att spisa Elvis på hög volym, rapa högt, kissa med ouppfälld sittring och väntar på återinträde i den maskulina sfären.

 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop