Dumpern 

Av Lars Åke Krantz

Kaffet smakade inte bra. Plastmuggen sviktade och bitsockret smulade. Pastejen var varm, gurkan torr och solen ful. Det var fredag 1978 och allt var åt skogen. Timmarna fram till fika hade varit en enda lång förödmjukelse. Jag hade visserligen fått det här jobbet som kompensation för förra dumperkörningen men …

Det var den gången min nya tjej skulle komma till mej för första gången. Jag hade städat och dammat, petat bort luddet från skivspelartallriken och sprutat kalklösning i toaletten. 
Precis just den dagen, när hon väntade hemma hos mej och jag skulle komma från jobbet, hade jag beordrats att köra grisdynga. Efter att ha suttit utanför ett grishus i tio timmar och rattat 250 kubik slemgödning klev jag in i hallen. Hon luktade Dateparfym och jag luktade sugga med lös mage.

-Nej, jag ville inte tänka på eländet.

Nu hade jag fått detta som kompensation. Ett finjobb. Jordmassor från ett rivet bryggeri skulle forslas upp i Härnösands alpina skidbacke. Vi snackar fyra dumprar, stadskörning,  sommar och sol. Kalas helt enkelt men nu stod jag och klämde på muggen och önskade jag suttit bakom grishuset. I hörnet i rastkojan satt Roland. Han såg ut som Burt Reynolds. Där ute stod hans dumper. En ny Caterpillar med V8.

-Det är väl bäst du går ut och startar grabben så jag slipper ha dej framför mig i backen och få in oljestanken i luftkonditioneringen, sade han och hela rastkojan skakade av skratt.

De var alla gubbar i 40 års-åldern. Alla hade nya dumprar med turbo. Också Roland då med V8:an …och air condition.

Jag var 19 år, nybörjare och hade den solkiga humlan där ute. En dängd grishusdumper med spruckna rutor och släta däck. En trött krigare med avsaknad av… ungefär allt. Grävmaskinisten vid bordet berättade att han vågade inte lasta mitt flak fullt för han såg hur sprickorna på däcken öppnade sig vid varje skopa.

-Jaså du fulkör med halva lass sade en grisrosa gubbe i Åkermankeps.

- Ändå ligger du i vägen med skrotet när vi kommer. Du kanske är lika svag som dumpern du kör. Orkar du inte trycka på gasen pojk!

Rastkojan höll på att ramla av sina stödben av skrattsalvorna när jag gick ut.

  Dagen hade varit oändlig och ändå var hon bara halv tio. Jag klättrade upp, lade till filten som täckte den trasiga sittdynan och försökte följa kabeln till säkringen. Om jag bara kunde få igång radion. När jag tittade upp stod de och rökte på trappan till kojan. De pekade och skrattade.

-Håller du på att trimma? Lossa handbromsen så går det bättre grabben!

Fredagen fortsatte. Det var kvavt. Jag körde med öppna rutor. Oljedimma och vägdamm. Jag blev solkig och svettig. Gasen i botten. Ständigt omkörd av svala män i vinande turbomaskiner. Aldrig blev det helg.

Klockan ett kom åskan … och regnet. Klockan två förkunnade Roland vid kaffebordet att han vägrade köra.

-Det är för halt och slipprigt uppe i skidbacken. Det bär inte längre. Vi backar längre och längre ut när vi tippar. Jag märker det på min tunga maskin. Nu törs man inte längre, sade han.

Han fick medhåll av Åkermankepsen. De andra satt tysta. 

Jag satte ner muggen.
-Fina maskiner har ni men köra kan ni inte. Litet regn och ni fegar ur. Vi jobbar väl till fyra eller hur gubbar? Eller fulkör ni, med halva arbetsdagar? Ska ni hem nu och tvätta kelgrisarna som fått smuts på sig i regnet?

-Jag kör i alla fall, sade jag
Jag gick ut, startade och åkte iväg. Regnet smattrade. Tre lass gick fort och klockan närmade sig halv fyra. Ett till fick det bli. De andra maskinerna stod när jag åkte upp i backen. Mina hjul spann på den lertäckta asfalten. Uppe i backen var det slipprigt och dumpern gled i sidled när jag backade in. Jag fick ta om. Gick in högt och lät den kana med sluttningen samtidigt som jag backade snabbt bakåt, fick fäste och kom långt bak. Yes, jag är bäst! Körde upp tippen.

  När flaket stod rakt upp och all tyngd låg på bakhjulen gav marken plötsligt vika. Hjulparet i backens nersida sjönk, flaket tippade och drog med sig hytten. Klockan var halv fyra och det var fredag. Där nere skramlade gubbarna med sina matlådor och gjorde sig beredda att göra helg. Här uppe i backen låg uppkomlingen på sidan med sin skrothög i bottenlös lera. En grävare beordrades upp att gräva ur flaket, spela mig rätt och dra mig loss.

  Det är 30 år sedan nu. Jag möter Burt Reinolds på stan ibland. Han är pensionerad numera.

-Konstigt, när han hejar är jag alltid 19 och ligger på sidan.   

 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil