Whiplash.

Av Lars Åke Krantz

 


Cadillacen håller på att skaka sönder. Fleetwooden från 1958 har varit i min ägo i några år nu. Jag kör mycket med den. Använder den till vardags. Enorm kvalité egentligen. Snart 40 år gammal och med säkerligen 100 000 mil bakom sig mullrar den vidare. Den har utstått allt ifrån Californiens brännheta sol till Västernorrlands blötsnö. Men nu håller den på att falla sönder. Orsak. Passagerarna. Inte trodde jag att den skulle angripas inifrån på detta sätt. Att den skulle dö av yttre påverkan ok. En krock, en övermäktig dos vägsalt eller bortgång p.g.a överbeskattning av drivmedel skulle nog vara mer väntat i dödsrunan över NWW 506. Men detta. Inre blödningar orsakade av pigga passagerare. Nej, det var en överraskning.

Alltså jag pratar om dagens bilresenärer. Unga såväl som gamla. De gamla borde väl minnas men uppenbarligen inte.
De har fallit in i det moderna förfaringssättet. Jag pratar om dörrarna. Och stängningen av dylika. Ni som har minnet i behåll. Tänk efter. En Opel från -65. Gles och med minimala gummilister. Ett lätt drag och dörren stängdes med ett klonk. Eller de så vanliga fen-Mercorna kring 62.
–Klick ungefär.
Hoppa sedan till rysliga åttiotalet när bilarna av någon anledning började bli tilläggsisolerade. Plötsligt skulle de vadderas värre än ekologihus och fötter i skoterkängor. Bilen blev en stum lufttät kapsel i vilken fastremmade individer skyttlades till jobbet.

Plåt blev folie och krom blev plast. Dörrarna blev tunna och spinkiga. Vad händer. Jo, de måste skjutas igen med katapult för att den låga massan i dörren skall övervinna tätningslister modell sugkopp samt luftkomprimeringen i den hermetiska kupebubblan.

Och detta lagras in i våra gener. Barn lär sig tidigt att dagens största kraftansträngning kommer när de skall stänga dörren på pappas nya Saab. Om man rycker till så axlarna hotar hoppa ur led kanske man får igen eländet förutsatt att det finns en ruta öppen någonstans så att luften kan sippra ut. När får vi se kompressionsförhållandet i hytten som försäljningsargument i reklamen?

Mina dörrar i Cadillacen är obetydligt tunnare än 2 Big Mac staplade på varandra. Plåten är minst en millimeter tjock och dörren är behängd med kromlister på båda sidor såväl som runt fönster och speglar. I dörrarna finns elektrisk utrustning, två elmotorer, gränslägen, drev, skenor och solenoider. Gummilisten ser dessutom inte ut som en Bratwurst. Det moment den säkert 20 kilo tunga dörren utvecklar är enormt jämfört med den flärp som tillsluter en Mitsubishi Kilt eller en Folkvagn Gylf.

Följaktligen räcker det med ett långsamt drag i handtaget för att det väloljade låset skall gå igen med ett lugnt klick. Det räcker faktiskt att bara lägga igen dörren utifrån och sedan trycka lite försiktigt så greppar låset. Detta till trots sopar glada passagerare igen mina dörrar med en kraft som skulle få Ricky Bruch att glo storögt. Hela upplevelsen är ett inferno av dramatik och vämjelse.

En teknik har utvecklats hos den moderna människan på bara femton år. Dörren stängs inte längre med armen utan medelst en total kroppsrörelse där hela överkroppen vräks inåt i bilen. När kroppen lutar 45 grader kommer pisksnärten i form av ett kamikazieryck från axelpartiet som fortplantar sig till arm, handled, näve och vad som däri hålls med en katapults explosivitet.

Jag blundar med ena ögat och ser innerdörren komma farande med handtaget buktande ut från densamma. När den tunga dörren smälter ihop med övriga karossen smäller det som när ZZ-top provar baskaggen på nya Ullevi. En gång lossnade rutan och föll ner.
-Jag hade fått en bilstängarolympier i framsätet.
Undrar om bilförsäkringen täcker Whiplash skada - på bildörrar.

 
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop