Grävaren

Av Lars Åke Krantz

Jag har hyrt en grävmaskin. Den väger 17 ton. Man får ha stege för att komma upp i hytten och mod för att komma ner. Larvbanden gnisslar som en uppmikad Suzukispelare och krossar allt i sin väg som är mindre än Flen. Maskinen har så mycket hår på bröstet att det borde ligga en locktång i verktygslådan.

Någon maskinist ingick dock inte i hyran.

-Kan man växla en Nissan Micra kan man köra allt, resonerade jag.

Som med allt annat är det svårast i början. Att ta sig upp i hytten är den första tröskeln att ta sig över. Klättra inte på skoparmen. Den är kladdig och känns ogästvänlig över sju meter. Försök istället skava dig upp på larvbandet. Ta höger vid backspegeln och följ långsidan tills du kommer fram till en glasad dörr. En lurig grej är att den går utåt. Står man på fel sida får man börja om - om ni fattar. Det fick jag hela första timmen. Väl inne är det dags för en rökpaus. För mig blev det litet tråkigt eftersom jag inte röker men askkoppen var det enda jag kände igen. Det fanns ingen ratt till exempel. Ingen broms. Ingen koppling. Efter fem minuters tystnad stängde jag askkoppen. Med övriga familjen stående på altanen kände jag att jag måste göra något. Hittade en nyckel och vred om den. Förbandsskåpet for upp och ett tryckförband studsade ut på instrumentbrädan. Där såg jag en nyckel till och… brraoomm.... röken vällde mot skyn.

Skopan gick omedelbart ner i gräset, skar genom matjorden och försvann. Jag såg hur skoparmen matade ner meter efter meter. Måste ha kommit åt något när jag hängde upp matväskan. Drog litet på måfå i spakarna och fick upp skopan full med jordskorpa och grundvatten.

- Hurra! Pappa gjorde en pool på en gång, sade sexåringen.  

Skopan svängde i luften som Mohammed Alis högerhandske. Den liksom fintade höger vänster. Jag blev orolig när den såg ut att komma in i hytten. Motorn rusade. Kom åt en orgeltrampa med foten och maskinen larvade in mellan husvagnen och huset. Snurrade 270 grader, bröt upp en gran med baksidan av hytten och tappade en sten i svartvinbärsbusken.

  Långt där nere viftade min fru, Myran som besatt. Hon påminde litet om markpersonal på ett hangarfartyg. Är det kaffe redan, tänkte jag. Öppnade dörren, föll fyra meter och landade vid hennes fötter. (Tänk på att larvbandet kanske inte är utanför dörren som när du klev in) Jag fick matchstraff. Efter poolgrejen hade hon ringt 112 plus litet andra nummer.  En helgledig grävmaskinist från Botniabanan exempelvis.

-Jag har värmt upp´an, sade jag när han kom.

Med 28 års vana satte han sig till rätta och tassade ut från husvagnsparkeringen. Han gjorde mindre spår efter sig än vår självgående gräsklippare. Poolen plattade han igen, lånade litet gräsmatta från en undanskymd del av tomten och rullade ut den där kratern nyss varit. Allt med centimeterprecision. Han dikade, släntade och skapade uppställningsplatser. I förbifarten byggde han en väg och flyttade en fem meter hög gran. Nu ser mitt tidigare oframkomliga berg-ravin-snårområde ut som infarten till Arlandastad. Inte så konstigt kanske. Han hade varit där också.

Under fikat berättade han om hur han på en mässa fått plocka golfbollar i en korg med en grävmaskin som fått skopan ersatt med en matsked. Sex stycken på en minut. Det blir tio sekunder per boll det. 

När han äntligen for hem hoppade jag in i grävaren igen. Visserligen hade han gjort allt men ...jag hade sett nya grejer.  Dunkade ner några träd, rev upp några stubbar. Litet här och litet där. Myran kom ut och semaforerade igen. Men det tog jag ingen notis om denna gång Jag tutade med kompressorhornet och larvade kors och tvärs över tomten. Tyvärr blev det en damm där jag skulle göra ett dike och busken jag skulle flytta avled när jag tappade den ur skopan och råkade få den under larven. Myran kastade sig på telefonen igen. Bottnialirar´n kom tillbaka, sågs och segrade.

  En annan som kom var elektrikern. Två hus bort hade det blivit strömlöst. Kabeln hade precis lättats ur husväggen så att kontakten upphörde.  Då växte kammen på undertecknad. Jag drog mig till minnes hur jag kommit åt ett stag till elstolpen på min tomt. Smällen hade skapat en våg längs elkabeln. Vågen hade blivit till en snärt två hus bort och kopplat ur proppskåpet.

-Där hörde du, sade jag till Bottnialirar´n.

Plocka golfbollar går bra men kan du koppla ur strömmen för ett hus som står två hus bort och samtidigt låta det mellanliggande behålla sin ström?

-Det kan jag.    

 

Annat som gjordes med den där grävaren var att centrifugera sonen Alfred. Om du klickar på bilden kan du se 1 minut film med några av hans påhitt.
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil