Goda grannar. 

Av Lars Åke Krantz

Det här är en krönika som är hämtad ur min första bok. Den heter: Jag gillar inte böcker. 

Torsdag 13 april 1995
Grannsämjan på landsbygden är något man skall vara rädd om. Den anonymitet som känns naturlig eller i alla fall  icke besvärande i tätortens hyreshus funkar inte alls i byarna. Kampen mot elementen inte minst gör att grannar nu och då behöver varandra. Knepigheter som strömavbrott, vattenbrist, bilhaveri, avsaknad av kanot eller underskott av margarin blir mindre oöverstigliga med en förstående granne. Jag har nu haft min granne i 14 år. Han funkar bra tycker jag även om hans generositet har mattats något med åren. Det är väl åldern kan jag tänka. Man blir väl lite grining när man närmar sig de 50. Annat var det förr. En närmast självutplånande empati renderade  i vidöppna armar och förrådsdörrar där utlåningen hade drag av automatik och expedierades av min ständigt beredde vän vars tomtgräns löper intill min.

Motorsågen exempelvis. Deras Parntner blev min Partner. Låter som en reklamslogan men var verklighet -82. En fantastisk maskin. Kunde gå på toppvarv i timmar. Behövde ingen kedjeolja. Något klen dock på sten och metall då kedjan ville slöa ner. Filade upp den med en brytarfil till nära nog ursprungsskick innan återlämnandet. Tyvärr hände en liten malör vid monteringen vilken fick till följd att kedjan råkade hamna baklänges på svärdet. Justerade litet på förgasaren också när jag ändå var igång. Fantastisk maskin. Vilka varv.

  Detta var i samband med mitt husbygge vilket osökt för mig in på Hanomagen. En skåpbil ursprungligen avsedd för brödutkörning. Ren och fin inredning som luktade nybakat. Ja..alltså det var min grannes Hanomag men eftersom den rent storleksmässigt var bättre lämpad att köra byggnadsmaterial i än min Opel använde jag den vid mina inköpsresor. Otrolig bil att rymma mycket. Vid ett tillfälle fick jag in sex vägtrummor av stål. Men då fick en ligga diagonalt mellan sätena och bakåt upp mot taket. Klena innertak dock på de där årgångarna förresten. Det föll liksom ner eller rismades upp så fort en vägtrumma snuddade vid stoppningen. Fick hålla på en hel eftermiddag och limma med kontaktlim.

-Det är svårt att få det här hundra sa  jag till min granne rusig av ångorna när han kom för att hämta bilen. Han nickade vilset. Torkade bort lite lim från startnyckeln och körde iväg med öppna rutor. 

Körde iväg gjorde även jag en tid senare med en stor lastbil som min granne förfogade över. Härligt. Jag kände mig som en äkta trucker. Skruvade upp stereon, slog på alla 14 extraljusen och stormade fram över Årskogen med kisande blick. Nu fattades bara ett halmstrå att tugga på så var man som hämtad ur jeansreklamen. Sökte i mörkret på instrumentbrädan och krafsade under stolen men hittade bara en avbruten linjal. Den fick duga. Körde in den, spottade ut gruset och kisade vidare. Det var då det hände. Alla kontrollampor tändes på en gång. Motorn dog och drog med sig växellådan i graven. Bromsarna förstod dock allvaret och var sin herre trogen. Vi stannade med ett gnissel. Väl ute i natten konstaterades att fläkten lossnat och på eget initiativ, flugit in i kylaren. Glykolen sprutade och färgade min högra sko grön. Jag spottade ut linjalen.

-Himla otur.. försökte jag en tid senare när jag förde det hela på tal i samband med att jag visade några förstärkningar jag gjort på en kompressor jag haft till låns och som råkat ramla omkull. Han sa inget. Inget med ord i alla fall. Fast det var något egendomligt med hans ansiktsuttryck. Liksom vit och röd samtidigt och med en liten ryckning vid ögat, samt de förstorade näsborrarna. När solen träffade hans utspända nässkinn blev det liksom genomlyst. Jag hade sett det förut en gång .  

Du..sade jag.  - Nu ser du ut precis som när Mercan jag lånade, skar ihop utanför IKEA. Kran blir alldeles rö´ på dej. Vi skrattade åt eländet, eller rättare sagt jag skrattade och han log. Eller log och log? Han lyfte litet på läpparna så tänderna syntes.

Just det där att lyfta på läpparna och visa tänderna är något han lagt sig till med på senare tid. Ofta i samband med att jag återställer någon lånad grej. Han kanske inte tänker på det själv. Det har nog blivit en vana. Det måste jag säga åt honom. Det ser nämligen inte klokt ut. Då blir han nog glad. Det är ju alltid skönt med rättframma ärliga människor.

 

I somras var jag rättfram. Jag lånade deras nya stora altangrill som gick på hjul. Vi skulle ha ett större partaj nere vid sjön och min kombinerade, fiskrök-och-grill-för-ryggsäcken, köpt i napp och nytt-69  är så svår att grilla åt 30 personer i. Den vill becka ihop av marinaden. Nåväl, nere vid sjön blåste det  betydligt mer än hemma på gräsmattan vilket jag kanske inte hade räknat med. För 30 personer hade jag beräknat 2,5 liter tändvätska något som nätt och jämt fick plats i grillbaljan. Bricketterna sög heller inte upp vätskan som jag tänkt mej utan de låg liksom och flöt i tändvätskan. Gästerna började anlända och jag fann det bäst att ”starta” grillen. Den gick igång med en dov knall följt av en tryckvåg (2,3 på seismografen i Uppsala) samt meterhöga lågor. Ganska tjusigt om det varit sista april.

 

 

-Ja du vet det gäller att få upp temperaturen skojade jag medans jag stampade runt på lågorna i gräset samtidigt som jag svepte av mig mitt grillförkläde som börjat smälta. Grillen som var nästa ny hade en rödmålad sarg med hål för grillspett. Den bågnade och föll av och såg ut som ett sotarverktyg där den låg och rök i gräset. 

Efter att lågorna minskat och man åter kunde vistas utan skyddsdräkt i grillens närhet såg jag också att de lackerade träribborna som utgjorde uppläggningsbord förkolnat. Hur som helst, en till största delen lyckad kväll avslutades efter några timmar med att vi samlades och småpratade i värmen från grillen som fortfarande stod och knäppte.  Ingen behövde minsann frysa den kvällen. Jag slängde upp grillen på min släpvagnen och åkte hem.

På förmiddagen nästa dag åkte jag över till grannen med grillen. Oturligt nog hade några bultar skakat loss av färden på släpvagnen vilket fick till följd att 2 stag spretade på ena sidan samt att den därav säckade på nämnda sida. Detta, plus att brädorna saknades och plåtsargen inte ville sitta fast gjorde att helhetsintrycket förtogs en aning. Men man kunde tydligt se att det var samma grill om man tittade på hjulen. Jag gnisslade runt hörnet och mötte frun som var ute på altanen. Hon tittade på grillen i två sekunder och på mej i fem. Hon förväntar sig nog att jag skall säga nåt manligt, rättframt nu tänkte jag samtidigt som jag ville skoja till det lite för att hon skulle bli lite gladare.

- ”Rackarns behändig grill det här fast panduroskiten brann upp på direkten ” sade jag med mitt soligaste leende. Då gick hon in. När jag passerade köksfönstret vinkade jag till grannen därinne. Han lyfte på läpparna.

 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil