Bilen jag lämnade...

Av Lars Åke Krantz

Den gamla Cadillacen från 1959 hade tagit oss från Kentuckys öppna landskap genom Tennessees brännande hetta, in i Smokey Mountains och ut på andra sidan igen.  Färden hade gått norrut genom West Virginia och Virginia. Här uppe inneslöts vi av tätbevuxna berg, trolska dalgångar och slingrande älvar där den grova skogen kändes ogenomtränglig, dess doft främmande och dess ljud annorlunda. Bergssidans fuktiga värme inneslöt oss och vi fråntogs långsamt känslan av att vara turister på klatschig utflykt. Skogen sög in oss och gjorde oss till en del av dess oberättade, organiska hemlighet. Röradion tystnade. De lokala AM sändningarna nådde inte ner i lövverket med samma självklarhet här som längs New Jerseys Atlantkust. Jag tittade på Magnus som satt vid ratten. Cabben var nere och solens ideliga avbrott av lövverk och grenar där uppe kastade ständiga skuggor i hans ansikte skapande långa djupa revor i hans uttryck. Det var redan sent på eftermiddagen. Om någon timme skulle det vara mörkt.

-Vad är det? sade han.

-Nä, jag …

Skogen glesnade i samma andetag och vi hälsades välkomna till ännu en town med sin bensinstation, verkstad, huvudgata, frisör, Dehli och polisstation. Vi körde in i dalgången och noterade att skogsvägen bytte namn till Maple Lane. Tröttheten och hungern gjorde sig påmind när det stora djupa släppte taget om oss. Magnus såg på mig.

-Kände du något ..?

-Lika bra vi försöker hitta nånstans att sova med en gång. Snart är det mörkt, avbröt jag.

Magnus lade till vid en servering som var byggd i polerad aluminium, upplyst av blå neon  med gröna och röda Budweiserlampor glödande i perspektivfönstren.

Vi frågade efter ”room” och blev anvisade ett motell vid en sidogata. En pizza och en dusch senare var vi åter ute. Värmen slog emot oss som om en osynlig, fuktig mantel, i skydd av mörkret, hängts på oss. Vi hade lämnat Cadillacen nercabbad. Nu stod det folk runt den. De hade tydligen läst på nummerplåten.

-Are you from Kentucky folks?
-Nope, Sweden.
S-sweeden!! Gheees!!

Från den sekunden var vi kändisar i den lilla hålan. Hädanefter skulle vi mötas av.

-Mornin’n Swedes. Vi såg er utanför biblioteket i går, eller:

-Hi Cadillacboys,  still here. Min dotter serverade er när ni åt frukost på Dehli.

Mörkret föll utanför saloonens fönster. Vid vårt bord satt Pete Mann. Han hade hört att vi köpte bilar. Den smutsiga skjortan var uppknäppt till naveln. Underarmarna var fulla av ärr och hemmagjorda tatueringar. Skorna var oknuta.

-Follow me, sade han.

Färden gick in i det stora djupa. Vi passerade träd med rötter över vägen, slingrande åar, raviner, plåtskul, övergivna traktorer och vid en crossroad gamla män på en träkärra. De följde oss med blicken. Jag körde nu. Magnus hade sin väska med 11 000 dollar mellan benen. Vi svängde av till vänster upp på en gård och stannade. Mot oss kom sex personer, alla klädda på ett sätt som fick Pete Mann att framstå som elegant.

Fadern hade inga tänder kvar. Leendet såg ut som en Chev 1951 utan grill. Farfadern hade samma leende och var dessutom helt utan röst. Rösten hade troligen Mr.Chesterfield tagit någon gång medan Nixon var president. Han väste som en orm. Tre kvinnor fanns där också varav en ständig citerade gamla filmrepliker.

-Over here! ropade Pete plötsligt inifrån mörkret.

Vi gick på mjukt underlag i riktning mot tomtens dörrlösa skjul, rundade ett pineträd och kom in i en glänta. En mycket, mycket långsam startmotor kved i dunklet. Ett gasreglage pumpade febrilt. Så kom en host från motorn och så en till. Så vaknade den! Rakåttan från 1947 började sjunga. Ett smekande mjukt muller formades i grenröret och fortplantades genom ljuddämparna ut i natten. Så stilla, så varsamt. Strålkastarna tändes, bakljusen började glöda och innerbelysningen skänkte sitt varmgula sken genom de låga coupérutornas mjuka hörn. En solbränd, komplett, tvådörrars Buick, färdig för trafik, hade startat sig och tänt sig. Den hade stramat upp sin patinerade efterkrigskostym och väntade nu artigt på vårt ”ja”. Priset var 1500 dollar. Det kom aldrig. Jag säger det igen. Det kom aldrig något ja. Jag vill förlåta mig själv med att det stora djupa spelade oss ett spratt. Jag vill tro att vi aldrig varit där. Att skogens tidlösa pulserande alstrade ett minne som vi aldrig upplevt. Om det inte vore för kortet i min hand.

 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil