Glasskön.

Av Lars Åke Krantz Kåseriet har ett par år på nacken men vi känner igen det även idag i annan form.

 

Glassen ligger vidöppen och vrålar ut sina smaker i kulglass-ståndet. Biträdet skopar och inkasserar. Kön blir längre och längre. Jag kommer in på plats 27 bakom en lång kvinna i röd kappa men benet före en mustaschprydd herre med morakniv på bröstet. Man har gott om tid att tänka på plats 27. Tyvärr utnyttjar inte alla det. Nummer ett till exempel. En gubbe med galopperande nackhår står och sölar längst fram. Han har köat i elva minuter och nu får han inte ur sig nåt vettigt som får skopan att ta riktning. Vilken amatör. Jag är redan klar med mitt val.
-Glass skall smaka som den gjorde 1968 när man smög över till Edlunds Livs utanför skolstängslet innan slöjden. Nermalda dajmsmulor, blåbär, nötter, mandel och kolasörja? Glass i spiral, tub, båt och i plast-skattkista? Va e´sånt för nånting?
-Nää, glass skall smaka vanilj som på Edlunds, punkt.
Nu gick ettan med nackhåret.

För vidsyntare köare än undertecknad föreslår jag repetition, memorering och uttal utan luftpåsläpp så kallad subtonal artikulering. Övning helt enkelt. Elva minuters tyst upprepning innan ridån går upp vid glasståndet och det går som en dans i skarpt läge. För att underlätta inlärningen kan melodi och lämplig takt skapas. En trekulors våffla i rapkänsla blir pe-pe-pe-pekanöt me-me-melon och banaaan på top-pen. Vå-vå-vå-våffelstrut me-me-melonen gjuten i bot-ten. Vad blir de? Uhh! Vad blir de-bah, de-bah de bah. Den sista grejen går i baktakt och kan bli lite klurig. Får anses som överkurs. Nu gick tolvan.

Smak är förresten ingen självklar grej längre. Numera äter vi bara saker som smakar som det vi vill ha. Det smakar som leverpastej fast egentligen är det någon nyckelhålsgegga som har mer gemensamt med emballagets molekylstruktur än grislever. Det smakar som Coca Cola fast egentligen är det Pepsi-light och ligger mer åt vattnet du har i strykjärnet. Det smakar som grädde fast man undrar om mejeriet ompaketerar någon skum välling varför inte skumvälling som levereras nattetid i kamouflerade tankbilar med påklistrade juver. Det smakar som smör fast egentligen är det mikroskopiska plastkulor sammanhållna av en ljusgul emulgator förvillande likt smör. Nu gick femman.

Ändå går det väl an för oss som inte är historielösa men för vår avkomma blir det en åkomma. Min 16 –årige son kom hem efter ett besök hos en kompis. Han hade stiftat bekantskap med smör. Förstummad hade han hört hur man blandat olja i smör för att få det mera hanterbart på mackan. Det är en grundlig påg min son. Han är en sån där en som tycker det är viktigt att förstå hur en nyckelpiga känner sig inför en groda. Han kan ägna en kväll åt att disputera i ämnet, varför två älgar som möts på en skogsbilväg skulle föredra högertrafik. Han för gärna upp tankar i stil med: ponera vad som händer nationellt om spolarvätskan skulle ta slut i Påskveckan, spolarvätskans årliga inverkan på asfalten eller spolarvätskans historiska förskutning med avseende på nya material i spolarvätskemotorerna.

Nu hade han fått upp vittring på smöret, dess ursprung och dess följdprodukter. Förmodligen ödelade han måltiden med djupgående penetrering av smör som animalisk egenprodukt. Han kom hem med vilt uppspärrade ögon och öron som paraboler.
-Pappa, jag trodde smör var ett övergripande namn för grundlagret på mackan typ Lätta, Lätt och Lagom, Flora, Tre Ess och Bordsmargarin!
-Men Smör finns ju?!!

Påståendet stötta han ut med illa dold känslorusning. Grabben var irriterad, indignerad, upprymd och vilsen på samma gång. Jag öppnade munnen för att säga något och han hejdade sig omedelbart, öppnade ögon och mun ännu värre och bröt in parabolerna på full lyssning. Jag kände att det jag sade nu skulle för alltid etsa sig in i hans medvetande för all framtid. Då gick tvåan.

Glassbiträdet stirrade på mig med höjd skopa. Jag hade inte övat alls. Hennes ordlösa fråga skakade mig.
-Va-va-vanilj sade jag och störtsvettades
-Och.., kontrade hon omedelbart.
Jag drog med handen i nacken. Det var som om jag inte fick luft. Mitt nackhår , tänkte jag och tittade över axeln. På plats 27 stod en kvinna och med syrlig blick. Bakom mig skrapade det till som när man drar en Morakniv ur slidan.

Framför mig 20 kartonger glass. Min lilla strut hade en kula och saknade en. Jag måste säga nånting NU innan jag dör av hjärtslag eller morakniv. Jag såg dimmigt och famlade efter ord, en smak, vad som helst.
-Har ni gädda, sade jag.

 
 

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop