Campern

Av Lars Åke Krantz

Jag har blivit med pickup. Och pickupen har blivit med barn. En stor bulle på flaket jäser över alla brädar. En camper. För tio år sedan hade jag en dröm om att köpa en nästan ny Tristar Ford F250 diesel i Canada, sätta på en camper och kryssa genom USA med familjen, under några månader och sedan skeppa hem alltsammans. Budgeten var fastlagd och kontot upprättat. Tyvärr envisades kontot med att släpa i förhållande till budgeten. Budgeten stod spänstig och alert på 300-tusen medan kontot rörde sig i trakterna kring 300-spänn. Detta var 1994. Drömmen fick bli en dröm. Pärmen med reklambroschyrer från camperföretaget och Tristar Fordarna arkiverades. Tio år senare står ekipaget ute på gården. Omedvetet.

Något bedagat men ändock. Cheva pickupen från 89 har slut dieselpump och är bucklig. Skärmkanterna är rostiga och cupen luktar brunstig St. Bernardshund på 30 meters avstånd. Inte en katt i byn går nära gården. Men V8:an knattrar på och fyrhjulsdriften förhöjer färden bildligt och känslomässigt. Chevan köptes under en paus på en bilträff i somras. Väl hemma, efter en solgassande 50-mila resa i brunstburen, vacklade Myran ur dämpad på allt vad parning hette. 
Med hopp om att nysnygga tonårstjejen i vår familj skulle få en liknande dos sattes hon att rengöra de flottiga sätena. Lastbilen luktade Ajax i två dagar men sen var vovven tillbaka. Kuren var dessutom verkningslös på den unga för hon har blivit ihop en chevaraggare. Myran tycks däremot ha svarat på behandlingen. Man kan säga att det blev rätt fast fel.

Med en pickup på gården slösurfade jag på Blocket. Skrev ”camper” och plötsligt satt jag där och pratade fånigt i telefonluren.

-Är du händig, frågade norrlänningen i andra änden?

Redan där skulle jag ha slängt på.
-Ja, sade jag och envisades med att få köpa campern osett. Den var ju amerikansk och hette Real .. nånting. Jag tvingade av honom postgironumret och fyllde upp hans konto. Allt var över på 14 minuter.

Två veckor senare hämtade jag campern. Real Lite Michigan stod det på den. Jag fick ringa först för det behövdes två midjestyrda traktorer med pallgafflar för att montera den på min pickup. Den hade alltså… ramlat ikull för några vintrar sedan. Snötyngden hade liksom . .  ja, alla norr om Lund förstår. För resterande Sverige kan jag berätta att stödbenen hade tryckts in i campern och förändrat bordsplaceringen om man säger. De hade omdisponerat köket och flyttat på saker. Golv och väggar och sånt. Campern luktade dessutom. Inte hund utan häst. Det sade ägaren i alla fall. Han var hästkarl. Själv tippade jag mera på glömd Camenbert.  Norrlänningen klappade mig i ryggen inte olikt en arg björnhona och sade:

-Fan, den här blir perfekt åt dig. Du var ju händig sa´du.

Väl hemma började jag leta efter hästen. I dubbelsängen ovanför hytten väntade jag mig ett hästhuvud a’la Gudfadern med icke. Dynan vägde däremot 28 kilo så något skumt var det. Då insåg jag. Sovutrymmen var ruttet. Vattenbegjutet. Om det luktade häst så var det förmodligen sjöhäst.

Nu har jag varit händig i fyra veckor. Efter pendlande till brädgården,  plåtverksta’n och byggvaruhuset står den nu på egna ben, campern. Den luktar nytt virke, rutorna har varit ur och fått ny tätning, elens gåta är löst och gasolen ger varmt vatten till duschen och kyla till kylskåpet. Härom veckan var det dags för det årliga letandet på vinden efter Julsaker. Då såg jag den, pärmen.  Jag satte mig ner bland girlanger och änglar och bläddrade. Allt fanns där. Budgeten, färdvägen, telnummer och kartor. Men var det inte en broschyr med campers av nåt slag här också?  Jo, där var den. Jag vek ut den och läste. Real Lite Michigan, stod det på den.

 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Beställ Krantz bok här.

http://www.fabas.se/bokforlaget/

Ladda ner hela reportaget som PDF fil