Den stora verkligheten.

Av Lars Åke Krantz Kåseriet har ett par år på nacken.

 

Det svaga dagsljuset förmådde knappt lysa upp den lilla vägen som ledde in mellan granarna. Halkan hade överraskat och i lutningen vid postlådan speglades ljuset från det lilla kapellets avlånga fönster. Gudstjänsten var över. Jag satt i bilen med fingrarna på startnyckeln. Ur kapellet strömmade folk av alla slag. Barn, unga familjer, gubbar med traktorkeps och ärrade kämpar som långsamt tog trappan ett steg i taget. I lutningen borta vid postlådan malde en gammal kvinna uppför. Steg för steg, 20 centimeter i taget.
-Ramlar hon ryker lårbenshalsen, tänkte jag.

Men hon ramlade inte. Den kvinnan hade gått på fler hala isar än jag, sett mera av livet, levt längre, provat fler saker och samlat fler erfarenheter. Kanske var hon en duktig idrottare som ung. Månne åkte hon, långt innan jag var född, långfärdsskridskor bland vassruggarna på sjön nedanför. 1953 diagonalade hon kanske på Edsbyns träskidor genom bygden, barhänt i bambustavarna, så det blonda håret svallade och gubbarna på stutingen önskade att de varit födda på 1900-talet. Troligen. Nu malde hon i motvinden och slaget på kappan klapprade mot hennes späda axlar. Två barn med batteridrivna tomtelyktor sprang förbi. De ropade något till kvinnan. Hon stannade, tittade upp och vinkade. Fast det såg inte barnen. De hade redan försvunnit längs vägen.

På kapellgården gjorde två gubbar upp om att hjälpas åt till veckan. En nybliven farfar gick förbi. Han sköt barnvagnen med samma ackuratess som om han vore fanbärare i OS. Längre bort två kvinnor som omfamnade varandra innan de skildes åt. Alla dessa människor. Välvilliga världsmedborgare i den lilla snöhöljda byn. Idag var det utanför kapellet. Det kunde lika gärna ha varit utanför idrottsanläggningen, föreningshuset, motorgården eller affären.

Jag köpte ett hus av grannen förra veckan. En till synes kall ekonomisk transaktion men så fylld av mänsklighet, värme, ömsesidig respekt och empati att jag önskar jag kunde köpa huset en gång till. Jag köpte en Cheva förra månaden. En affär mellan två främlingar på 100 mils avstånd med samma ingredienser.

Jag har mött dej gamla dam tusen gånger i olika versioner. Du bakar till motorgården. Du tvättar till idrottsföreningen. Du brygger kaffe i föreningshuset. Vig i sinnet och stel i benen. Du positiva bärare av livet överlämnande arvet till efterkommande som rusar mot klockan eller som inte kan gå än och dras av farfar. Och jag har mött gubbarna och de aktiva och barnen tusen gånger. Skalen skiljer men insidan är lika. Alla dessa goa människor.

-Detta är verkligheten, tänker jag. Den riktiga verkligheten.
Den stora verkligheten är inte två stulna extraljus i notisen, tre förvirrade tjugoåringar som skjuter skarpt mot en värdetransport eller 4 Skandiachefer vilsna av girighet med konton i furstendömen vi inte kan uttala. Det är den lilla verkligheten. Det småaktiga. Det futtiga. Den stora verkligheten är din egen morgon, grannen som hämtar tidningen och ett vänligt ord vid bankomaten. Alla välmenande, hjälpsamma, uppriktiga, underbara, vanliga människor. Den riktiga verkligheten är vardagens generositet och ett leende på trottoaren.
-Den stora verkligheten är din sekund med fingrarna på starnyckeln.

 
 

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop