Golvad

Av Lars Åke Krantz

Det här är en krönika som är hämtad ur min andra bok. Den heter: Jag gillar inte två böcker.
Bonk. Tvååringen föll som en fura. Eller snarare som en dvärgbjörk. Han sprattlade hjälplöst på rygg. Jag visste att jag nått mitt mål. Nu väntade jag bara på Myran. He he.

Det hade börjat flera år tidigare. Min fru Myran klagade ständigt på golven i vårt hus.

-Usch, dom är kladdiga, repiga och har tappat sin lyster, sade hon ofta. Nu hör det till saken att våra golv aldrig varit kladdiga, smutsiga eller ens i närheten därav. Två pollen har som mest lyckats klamra sig kvar mellan Myrans racerkörningar med dammsugaren. De lades in för 16 år sedan och har sedan dess blivit renare och renare.

-Nu, ska dom ut de hopplösa mattorna, skrek hon en vårdag.

Solen hade lyst upp en stump i hallen. Med sina 300 miljoner watt hade den lyckats avslöja en repa framför garderoben troligen efter någon nattlig gir med dammsugaren.  Det högg till i plånboken. Hon var redan framme vid telefonen. När hon är på det där humöret kan det gå fort.  Hantverkaren kan vara här inom 40 minuter och slita ut vår jungfruliga golvbeläggning som ännu ej härbärgerat en lerig känga.

-Vänta!
Hon såg på mig med telefonluren i handen.
-Jag, jag…kan fixa dom, sade jag.

Hon släppte luren. Faran var över för denna gång. Men priset var dyrt.  Jag hade jag hasplat ur mig något som i realiteten var ogörligt. Hur skulle jag kunna fixa ett golv till belåtenhet som mäster själv provat allt på. En tickande bomb. Snart skulle allt explodera igen och hantverkarna komma rusande med sina fakturor. Var hittar man ett medel som gör blanka golv blankare?
Golv, städ och skrubbabranchen kunde jag räkna bort direkt. Där hade Myran provat allt. Sent en sömnlös natt kom jag på att klagomålen på mattan ofta rörde känslan. De var kladdiga eller sträva. Tänk om man skulle valla golven med skidvalla. Fick dock slå det ur hågen omgående efter  koll med en skidåkare. De finns av naturliga skäl ingen valla för +22 grader. Provade att klena in en provsträcka under badkaret med Lypsyl men  resultatet blev mindre bra. Det var då jag träffade Sture. Jag mötte honom på stan.

-Hans gamla Volvo ser ny ut efter 22 år tänkte jag stillsamt. Blank och fi.. En rytande raggarsväng senare hängde jag in genom hans fönster med vild blick.

-Hur håller du bilen så skinande, frustade jag? 

Sture ryggade tillbaka i sätet.

-Jag t-tvättar den sade han skyldigt.

-Med vadå, skrek jag.

-Med Turtle Wax Supertvätt pep han.

Tvååringen försökte resa sig. Jag hade vaxat hela golvet med tvättvax under förmiddagen. Stoppsträckan var numera tredubblad. Lillgrabben som kommit in i tvättstugan hade drattat på ändan omedelbart. Stolarna gled omkring ljudlöst och taklamporna avspeglades i mattan. Det knakade som i nysnö när man beträdde köksrinken och det var lite bakhalt borta vid TV:n. Jag lyfte upp den lille och sladdade bort till kökssoffan samtidigt som Myran kom in. Hon sköt in handväskan sin vana trogen. Den gled iväg som en curlingsten och  hamnade mitt i boet. Hon tittade långt på mig.

-Vad är det som luktar, sade hon.
Endera slår hon ihjäl mig nu eller så blir jag geniförklarad, tänkte jag.

-Bilvax, sade jag förstrött och tittade ut genom fönstret medan lillen sjönk ner i spagat igen.
Detta var ett år sedan. Golven är kvar. Jag lever.

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.
Ladda ner hela reportaget som PDF fil