Den bästa av världar.

Av Lars Åke Krantz Kåseriet har ett par år på nacken.

 

Kvittot var större än plånboken kunde svälja. Inte till värde, omfattning eller innebörd men till fysisk storlek. Jag skrattade för mig själv där jag brottades med ihopfällningen av värdepapperet samtidigt som jag sneddade gatan och så när gick in i en bil. Föraren bromsade mjukt, log och rullade vidare. Kvittot hade jag fått på biblioteket i min lilla stad Härnösand. En datautskrift i A4 format gällande 2,50. Storögt hade jag åsett hur det mödosamt vällde ut ur den långsamma printern och en förstulen blick på damen bakom disken renderade i kommentaren.
-Vi gillar stora kvitton.

Förmiddagssolen glittrade i Stadsparkens lövverk. På St: Petrilogen lastbrygga pilade kökspersonal in och ut med råvaror till dagens meny. Storgatans trafikljus slog om till rött och två barnvagnsförsedda mammor stävade över Brunnshusgatan med solglasögon i håret. Det var en sådan där dag när jag uträttade småärenden. Jag log fortfarande när jag slämmade träskorna i trottoaren och bromsade mig utför Nybrobacken. Där stod Peter och Bettan.
-Vi lade i din parkeringsmätare, sade de och nickade mot parkeringsvakten som arbetade sig igenom morgonpasset.
-Vilket fint bibliotek vi har, sade jag. Och vilka stora kvitton…
Bettan ruskade på huvudet och gick.

Nästa anhalt var Maskinservice. Vår tvättmaskin hade ledsnat på blästersand och gamla bilmattor. Nu vägrade den att expediera ens den lilla kalsong. Kontoret var stängt och meckarna ute på uppdrag men en kartong med tre olika motorer stod och väntade på mig utanför dörren. Det var bara att ta den jag behövde. Jag tog alla tre. Vår Cylinda är en kräsen dam. Nästa stopp var en liten bilverkstad. Där var det vidöppet. Med öppna portar hade ägaren åkt till centrum i ett ärende. På kontoret slog jag mig ner. Läste gamla Bilsport och funderade på att titta vad han hade i matlådan. Efter 20 minuter hade han inte kommit tillbaka. Då for jag vidare och överlät Bilsportarna till en nykommen väntare. Jag var nöjd ändå. Det var bra tidningar.

På banken hade jag glömt alla siffror utom skonumret. Efter ett tag kom jag på numret på mjölkstånkorna vi hade hemma i Ullånger på sextiotalet - 7475. De lyckades enas om vem jag var jättefort och började trumma på knappsatsen. Inne på banken hängde en stor affisch föreställande en Cheva från 1959. När kassatjejen hade hjälpt mig att få allting rätt och hennes gummituttbeklädda finger sökte sig till ”stick hem nu - knappen”, (ni vet den där avtryckaren de har som förkunnar att man är körd till förmån för näste man i kön) väste jag:
-Jag vill ha Chevan!
Då kom nästan chefen. Helga. Jag upprepade min önskan. Jo, det gick bra det också. Gav mig omedelbart på montern och började slamra med plexiglas och lister i jakten på jättebilden. Nu hänger Chevan här i min skrivarlya. Om Helga
inte är chef så borde hon få bli det på måndag tycker jag.

Hemma i Gussjö kom unge herr Stefan. Han hade sett att min båtbrygga slitit sig. Han hade gått ner i vattnet och bogserat in den. En slags omvänd vandalism från ungarna i byn alltså. De lagar och fixar när de ser något som är på tok stället för att slå sönder det som redan är helt. När mörkret lagt sig och den flimrande TV-rutan förmedlar sin dagliga dos av elände, svält, krig, fattigdom och motsättningar, kramar jag Myrans hand och säger.
-Vi lever i den bästa av världar.
Tack alla som gör det möjligt.



 
 

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop