Dementi

Av Lars Åke Krantz Kåseriet har ett par år på nacken.

 

Angående förra krönikan så har de ringt från Postkodmiljonären. Jag hade lagt ut filten vid sörväggen, låg i kalsongerna, drack kaffe och njöt av en Tussilago som lyste borta vid storstenen. Då ringde de.
-Du prenumererar inte på Postkodmiljonären, förstår vi?
-Jodå, sade jag glatt i tron att det var en telefonförsäljare.
Men det var det inte. Det var en pr-kvinna och hon var bekymrad. Många hade hoppat av prenumerationen av lotter med hänvisning till min förra krönika där jag skrev att ingen vinner något. Nu hade Postkodgänget i Stockholm handlat TÅ och läst. Själv hade jag mött en artikulerad och vänlig herre i Härnösand som undrade hur det förhöll sig. Var verkligen Postkodmiljonären en bluff? Den mycket artiga kvinnan i luren berättade att de fått ett signifikativt ”tapp” i TÅ:s upptagningsområde. Jag drack kaffe och lyssnade.

Kära läsare. Vad jag ville säga men inte lyckades förmedla, var det omöjliga i att göra ett TV-program i Sverige där man gör hembesök och visar glada vinnare. Vi svenskar blir nämligen inte glada. Programidén kommer från utlandet och jag har sett Postkodmiljonären i USA. Där gråter folk, kastar sig i armarna på kameramännen, sjunger, jublar och prisar Gud. När vi förmörkade, balanserade jantesvenskar får en miljon och en bil sjunker vi djupare ner i soffan och mumlar:
-”Ja, vad säger man ?”, ”näehh . . . det är inte sant” samt ”det finns alltid hål att stoppa dem i”.

Det sista är ju kul att höra. Vinnarens ekonomi är så undergrävd att vinsten inte kommer att märkas utan försvinner i ett hål. Ja, grattis då till ….ingenting.
-Jättekul. Vilket positivt och klämmigt folkslag vi svenskar är.
Det var det jag ville säga men inte lyckades förmedla, så nu kära läsare. Fortsätt handla lotter och VAR GLADA. Detta gäller dock inte er som har postkod 871 92 FA 029. Ni kan fortsätta avhålla er så jag blir ensam med Sofias miljoner.

Nu över till veckans ämne – Bingolotto!
-Nä, jag skojade bara.
Istället är det dags att tacka alla läsare för brev, mail och telefonsamtal samt påstötningar på stan. När jag frågade hur man klipper naglarna på höger hand för ett halvår sedan fick jag en mängd förslag från er. Vidare har Ingegerd Grankvist i Junsele högläst ”skotern” i radio. Birgit Dahlgren på Kiörningsgården säger sig ha skrattat gott i flera år. Åk och fika i hennes berså i sommar folks. Britta Ljus i Sollefteå, Bengt Aronsson i Karlskrona, Jörgen Eriksson i Hoting samt pingstpastorn i Kramfors som predikat ur krönikan ”skarvsladden” - ni ligger alla i min skrivbordslåda bland många flera. Tack för era rader. Jag sparar dem allihopa.

Låt mig avsluta med världens längsta trumpetmacka. Min son Gottfrid är tio år. Han spelar trumpet efter skolan på Musik och kulturskolan i Härnösand en gång i veckan. Då brukar mamma göra ett mellanmål och lägga i ryggsäcken. Förra veckan var hon i Californien och hälsade på den andra sonen. Vi har två liksom. Gotte och Jättegotte som vi brukar säga. Jättegotte är mera känd som Alfred. Nåväl. Farsan fick ett mobilsamtal från San Fransisco. Det var mamma Myran. Hon hade söndagskväll, jag hade måndagsmorgon.
-Du har väl skickat med pojken macka?
-Ja, eller kanske mera korrekt nä, svarade jag rodnande varpå hon utförligt förklarade saker och tings ordning i vår familj samt undrade varför jag inte läste kom-ihåg-lapparna hon skrivit.

Det blev till att göra en Hällakaka, storlek 45 med tre centimeter pålägg, komplettera med dryck och åka 31km enkel väg in till stan så den lille inte skulle svimma och ramla in i notstället när Björn Hedström kommenderade ”höga A”.
Telefonsamtal 8350 mil plus 3 mil utkörning = världens längsta trumpetmacka.



 
 

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop