Blåvintern.

Av Lars Åke Krantz Kåseriet har ett par år på nacken.

 



Blåvintern är här. Jag går från fönster till fönster och blickar ut. Skogen står knak och håller andan. Granarnas snöbelagda grenar yvar ut ifrån stammarna likt vita solfjädrar. Blick stilla. Sida vid sida. Hundratals. En orörlig skogsvägg blickar på mig som ett fruset fyrverkeri, en millisekund efter knallen. Tiden har stannat. I alla fall har de inomhustimrar jag fuskat och satt ute, stannat. Sparken har stannat. Frosten spretar från dess handtag som en ögonblicksbild av stelnade tomtebloss. Medarnas kalla stål känns i tungan ända in genom treglasfönstren. Minus 24…och posten har kommit, i orons år 2004.

Slår på TV:n. Allt kretsar kring temperaturen. Meteorologen med hockeyfrilla och bajsbrun kavaj gör sina ”tvätta-bilen-rörelser” över ett Sverige tapetserat med minustecken. Jag zappar över till vädernorskan. Hon som envisas med att ha lillasyrrans jeans i direktsändning, ni vet. Hon upprepar budskapet. Efteråt huttrar reportrarna i TV-sofforna och visar bilder på snöskottande turkar. Blåvintern.

Jag ställer in allting. Först och främst det som står ute men sedan det som står i almanackan. En gamling på 46 skall inte ut och frö´ lårbenshalsarna en sån här dag. Det måste väl tillhöra det nationella ansvaret att inte skicka ut sig på hal-isen med flit? Flit hör inte ända hit. Förlorad arbetsförtjänst drar jag av i deklarationen. En nationalekonomisk förtjänst jämfört med två sjukveckor på honung och Kåvepenin. Posten får ligga kvar i lådan.

Medan kaffet kokar upprepas vädret i TV. En rödnäst gubbe från Ytterhogdal pratar inifrån sin pälsmössa.
-Minus 37, mumlar han långt inne i djurhåret och viftar med en termometer. Det framgår inte om termometern frusit fast i handen och han försöker bli kvitt den eller om han bara är glad för att han fryser mest i Sverige just nu. Jag minns det där från skoltiden. Sundbrobarna i Ullånger deppade. De hade bara -19 om vi i Sörbygden hade –23. Fjällborna hade alltid runt 40 men dem litade man inte på för de hade lo i hundkojan, björn bakom lagår´n och lax i kylarvattnet också.

Emma Skoglund däremot var giftig. Jag har aldrig träffat Emma Skoglund. Bara hört talas om hennes kurvor. Också ett livsöde. Inviksbornas stolthet när det gällde minusgrader. Emma Skoglund.
-”Emma-Skoglunds-kurva” hade minus 32, kunde det låta runt blåvinterns kaffebord 1972.
Alltid sex grader kallare än någon annanstans i Ullångers kommun (björn-lo-lax-fjället undantaget). En klar vinnare när det gäller att ha rätt att frysa mest. Nu är vägen omdragen. Undrar vad Inviksborna säger nu?

Kaffet har sjunkit på spisen och jag häller varsamt det svarta ner i koppen. Dagens första. Solen kikar samtidigt fram mellan grantopparna och tänder skarens miljoner gula speglar. Plötsligt minns jag mina mopedresor till skolbussen i Håll. Alla dar? Det måste väl ha varit blåvinter 1974 också? Två kilometer moped i två veckor? Inga frusna morgonreportrar i TV som ojade sig. Bara en svart/vit Curre Melin, halv åtta på kvällen som konfirmerade att södra Norrland väntades –25 hela veckan. Moped?! Måste maila till mamma. Hon får plöja igenom dagböckerna i jakten på sanningen.
-Kanske klarar man av att ta sig till räkningslådan ändå?




 
 

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop