Sopen

Av Lars Åke Krantz Kåseriet har ett par år på nacken.

 

Jag har köpt en ny sop. Det skedde den sjunde januari 2004. Pris 35 kronor. Det var inget jag övervägt länge. Det slog mig en dag bara när jag sopade i garaget, att min gamla kändes sliten. Det runda skaftet var kapat åtskilliga gånger och ånyo fäst vid borsten. Ett flertal spikar och skruvar hade genomborrat den kritiska infästningen genom åren. Nu glappade den betänkligt och dess röda borst hade tappat fason och färg. En gisten tråkmåns syntes den mig.

Pigg men valhänt åkte jag till stan för att handla en ny. Var köper man en sop? Hur mycket kan den kosta. 200 spänn – eller mer? Vad ska man tänka på? Finns det fallgropar? Faktum var att jag hade ingen som helst rutin på sopupphandling. Hade aldrig köpt någon. Ändå hade jag varit villaägare i 25 år. Medan min gamla sop tjänat i garaget hade femtio bilar passerat, tre barn växt upp, pappa begravts, Högakustebron rests och Sovjet fallit. Samma sop. Dessutom hade den ett liv innan vårt hus byggdes. Den bara fanns och ställdes in på den nygjutna putsen 1982. Dess yttersta ursprung är höljt i dunkel.

-35 spänn – ha, vilket klipp!
Kastade in de två delarna i bilen och drog hem med en rivstart. Med lim och en byggskruv fogades de två delarna samman till ett nytt verktyg. Ljushyad på spänstiga blå borst stod den och sken bredvid den gistne. Jag öppnade bakdörren för att kasta ut gamlingen i snön, där den kunde ligga till vårens bränning, när jag hejdade mej. Jag såg på den.

Skaftet var grånat, nästan svart med färgklickar från olika projekt och reparationer. Det blåa från när vi byggde en cykel på 80-talet. Det gula från när vi byggde vinden. Det vita från lekstugan. Skavd och fårad men mjuk att hålla i lyfte jag den närmare ögat. Jag läste på skaftet. Om tider som varit, om vår familj, om livet. Jag tittade på den nya. Kaxigt stramade den upp sig mot väggen. Dess fjuniga skaft, ännu strävt att hålla i, berättade inget. Den bara stod där i sin fulländning, utan historia eller tillhörighet. Nyss anonymt omonterad i en försäljningback bland femtio andra. Nu inslängd i ett främmande sammanhang, laddad och förträffligt redo att sopa ut det gamla.

Jag suckade. Tittade på den ärrade.
-Vi får försöka hitta en plats åt dig gamle vän, sade jag.
-Du får va´ på kallvinden. Där sopas det närapå aldrig. Kanske en gång vart annat år att vi får ihop en halv skyffel med några inblåsta löv och en kraschad julgranspomla. Det blir lagom.
Jag lämnade den och släckte lyset.

Den nya gör sitt jobb oklanderligt. Lite skit har den fått på sig längst ner. Jag drar mot betongen i kraftiga tag medan tankarna går till den gamle. Kanske fanns den 10 år före mitt garage. Den verkade i 25 år för att nu fungera som reservare. På kallvinden lever han vidare. Ålder: 35+ och inte uträknad. Jag sopar vidare. Trycker litet så det sträva skaftet sviktar. Utan att klaga tar den effektive med sig spån och skräp. Jag är inte vän med den ännu. Kanske för att den gett mig insikten. Den kommer att överleva mig. När jag går i pension kommer den att vara i sina bästa år. När jag flyttas till hemmet kommer dess handtag att vara mjukt och följsamt. När jag läggs under jord kommer den att ha egna minnen, ärr och färgklickar i sitt skaft. Vårt liv är en vindpust står det i Boka och jag förstår för första gången innebörden. Sanningen, levererad av en piasava för 35 spänn.


Fotnot. Boka = Världens mest lästa bok, Bibeln.




 
 

Köp Krantz bok här

Kan köpas i Krantz Bokshop eller här på Usabil.nu s shop