SPA

Av Lars Åke Krantz Kåseriet har ett par år på nacken.

 

När detta skrivs är det alla hjärtans dag. Kära hjärtanes. Ännu en dag att få dåligt samvete över. Undrar hur många vi är som känner oss hjärtlösa idag? Vi som inte skickat någon hälsning eller blomma till uppskattning. Vi som inte köpt något kort eller present till den vi älskar. Kanske är vi flera än de som blir hjärtinnerligt ihågkomna. Ett kärt besvär för många. För andra - ett hjärtbesvär.
Man blir överhettad helt enkelt. Jobbets uppställda mål skall synkas med familjens som skall passa in i fritidens. Det finns korta mål och långa mål. Mål som andra ställt upp och egna mål. Så finns det övergripande mål. Och ibland gör man självmål. Då tittar man på matchuret och försöker ta igen det förlorade. Ett par snabba mål framåt är allt som behövs. Det gäller bara att jobba sig in i matchen.


Jag har hittat ett Spa. Ni vet en sån där plats där själen får ro. Där trötta lemmar får vila och där tankarna hyssjas till varma viskningar. Där tiden står stilla och schemat i fickan bara blir värt papperet det är skrivet på. Motorcentrum i Kramfors.
Mitt emellan två mål gick bilen sönder. Arbetsverktyget som möjliggör att man är på två ställen samtidigt. Om man sticker litet för tidigt från ena stället och ursäktar sig för sen ankomst på andra så går det att hinna två ställen på samma klockslag… om bilen håller. Det gjorde den inte. Den slamrade illa där fram. Utanför cupén överraskades jag av verkligheten. Jag kände vind. Ensam på skogen hörde jag granar och solen färgade skarsnön i guld borta i svackan.
-Jasså, pågår sånt här fortfarande, tänkte jag.
Naturgrejs.
Håller snö på och smälter, knäpper det i gärdesgårdar och föder vinden rörelse i furan alltjämt?
Jag trodde allt cirkulerade omkring mig, min dagordning och mina pensionsfonder.
Och här står en lövlös al och viner!?
Precis som när man var liten och åkte skidor på Åbergs-jäla.
Tre mobiltelefonsamtal senare var jag giltigt exkluderad från sammanträdet, bogserhjälp var på väg och tid bokad hos Motorcentrum i Kramfors.


Sju i sju på morgonen var jag där. Myran som bogserat vinkade och åkte hem. Tyst, kallt, mörkt. Spa:t inleddes med en stunds ensam meditation på en övergiven parkeringsplats i röken från min egen andhämtning. Två i sju släpptes jag in. Tyst, varmt, ljust, fårgråt. Ett reservdelslager som man inte får gå in i. Två kassor som man inte vill gå in i. Ett uppfluget extraljus på en hylla, fyra förbandskuddar på en annan och en trälåda med oinkopplade stereoapparater. Här skall jag vara till klockan två.



Vilken underbar situation. Här finns absolut inget att göra och jag har legitimitet att vara här hela dagen. Min uppgift är att vänta. Omedelbart jag sätter mig ner är målet uppnått. Jag väntar - alltså duger jag. Med tiden har jag fått anledning att uppsöka Spat flera gånger. Nu har jag upprättat en rutin. Först tittar jag noggrant i alla hyllorna. Jag vänder på isskraporna och sorterar dem efter färg. Sedan tittar jag på ingenting i en halvtimme och sedan går jag på toa. Kanske är jag nödig. Vi får se. I en angränsande hall finns SAABar. Jag gillar inte SAAB. Det luktar litet speciellt i en bilhall. Jag skall gå och lukta på SAABarna senare. Det gäller att hushålla med attraktionerna. Nu är det dags för andra sorteringen dvs jag sorterar om isskraporna. Sen går jag ner till OK som ligger granne. De har massor med isskrapor. På OK köper jag en buttekaka. Åter på Spat tittar jag på klockan. Det har gått exakt 50 minuter. Sex timmar och tio minuter kvar att vänta. Snart kommer bilförsäljaren och bjuder mig kaffe ur automaten som står bredvid plastblommorna. Då tar jag fram buttekakan. I bilhallen finns det runda bord med gamla tidningar. Då sätter jag mig där. Intill står 300 000 kronors SAABar och luktar och jag vill inte ha dem. Fem timmar kvar. Motorcentrum i Kramfors är underbart.