Drag racing

Av Lars Åke Krantz

Bönderna har det en gång per år under ordnade former. Jag tänker på slåttanna. Tryggt sitter de och bresar på sina jättetraktorer och sjunger med i skivor till kaffet medan årets skörd tar in sig själv under överinseende av någon makapär som hänger och slänger bakom.

Vi villaägare däremot har det varannan dag. Finaste tiden på året tillbringas bakom ett missfoster till låghjuling som kravlar sig fram i ett fenomenalt oväsen under det att den skjuter ut upphittade stenar på förarens vrister. Den lilla spinkiga motorn, som inte duger till något annat än att förkorta grässtrån, spyr ur sig avgaser genom den mjärdliknande ljuddämparen så att det luktar mopedsemester om en efter två minuter.

Den enfaldiga maskinen har inte ens ratt och den startas med något så omanligt som ett snöre. Det är så man rodnar. Och ännu mer förödmjukande är själva tillvägagångssättet under vilket den brukas. Som en stolle jagar man runt huset varv efter varv med den enda skillnaden att man går 3 dm på sidan om där man gick förra gången. Svettig i ansiktet, röda axlar, vintervita ben, vilt fäktande allehanda småkryp. Varv på varv.

-Förödmjukande.

Jämför med vilken grace man skrider fram bakom ett annat snarlikt skjuthandtag. Magen in, bröstet ut, huvudet högt. Tyst och sobert. Blanka ekerfäljar, vita däck, sufflett och parkeringsbroms.

-Emmaljunga 95 Jomän.... Här finns det kulor.

Den bistra verkligheten är dock att vi får tillbringa en bråkdel bakom barnvagnens stolta handtag jämfört med den tid den skjutgalna klövermixern tar i anspråk. Snöslungan kan jag liksom acceptera. Den har kättingar och lyse och ser ut som ett hungrigt monster där den tuggar sig fram. Men den här gulsvarta grejen. Det känns som att gå och fösa en fet humla framför sig.

När solen stod i zenit och jag på det 104:de varvet kom in till vätskekontrollen vid altanen hade jag svårt att prata. Konsonanterna var hart när omöjliga att uttala. Jag gjorde min fru uppmärksam på problemet och hon lokaliserade omedelbart felet. Ena hörselskyddskåpan hade, av vibrationen, vandrat ner från örat och täckte större delen av munnen. Hon avlägsnade kåpan varvid också bygeln som håller densamma automatiskt förflyttades ur synfältet. Jag kände mej lättad. Jag trodde jag hade fått nåt i ögat och bävade för att säga ”skräp” då inte konsonanterna funkade.  Ut på banan igen.

Efter ytterligare 1000 varv slog jag av motorn. Om det var vätskebristen eller den normala sinnesförvirringen skall jag låta vara osagt men jag kände att jag bara måste få göra nått annan med min feta humla. Jag mätte upp en tiondels dragstrip på grusvägen. D.v.s. 40,23 meter. Min sjuåriga dotter fick ett stoppur och instruktioner. Sammanbitet stegade jag ner till startpunkten för mitt första dragsterlopp. Ett ryck i snöret, motorn ylande på toppvarv, spänt stirrade jag på startern. Hon sänkte handen. Jag vräkte in drivningen och var iväg spänt siktande utmed jordens krökning och koncentrerade mej på att hålla en rak kurs. Vinden piskade i ansiktet och min skjutgalne kumpan levererade projektiler mot mina smalben. Officiell tid: 25, 00 sek. 25 blankt trots problem med fästet den första decimetern. Härmed utmanas övriga ”krigströtta” gräsklipparveteraner med självgående stenslungor. 

-Stiga power. 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil