Semesterbilder

Av Lars Åke Krantz

Årets semesterperiod valdes med omsorg. Mycket skulle inrymmas. Mångas önskemål tillfredsställas. Sol, bad, shopping, Gröna Lund och Skara var bara några parametrar i våra förväntningars väv.  Efter mycket funderande och analyserande utsågs vecka 28 till den optimala semesterveckan.
Vecka 28 inleddes med att himlen öppnade sig och hällde ut mer vatten än vad som var normalt under en hel sommarperiod.   Vi satt i två dagar under en viadukt i Stockholm (vattennivån stiger snabbt i husvagnen och jag har ingen avtappningsplugg i botten) och lyssnade på Haldo Vedin från SMHI som berättade om husvagnar som blåst av Ölandsbron och andra lekfulla spratt från vädrets makter.

Dag tre spratt det till i undertecknad och en sträck-körning i regn företogs till Götet. Rullade in på campingen i Lerum i brännande kvällssol.  Det var en jättefin camping med ”riktiga” campare.  Campare med husvagnar som var yngre än 30 år och sånt. Med förtält, pelargoner och lunga.

Jag hade noga instruerat familjen att inte lämna det minimala husvagnsägget fler än två i stöten. Om vi vällde ut alla fem på en gång skulle man kanske tro att det var något rekordförsök på gång också skulle lokalradion komma och....nej, jag ville inte tänka på eländet.

Morgonen efter var skoningslöst het. Detta i kombination med den ackumulerade fukten från 40 mil i ösregn gav mig värdefull information för campande framgent. Jag vet nu hur det är att vakna inuti ett kokt ägg.  210 myror följde också med på resan. De ville trots myndiga uppmaningar inte kliva av när vi skulle lämna Härnösand. Oroligt hade vi tittat efter dom under veckan. Utan att kunna se en enda. Jo, en förstås. Min alldeles egen Myra men nu tänker jag närmast på de med sex ben. Inte på diskbänken och inte i sopskåpet? Vid frukosten skulle dock mysteriet få sin upplösning. De hade helt enkelt anpassat sig till de senaste dagarnas storstadsmiljöer och flyttat in i höghus de också. Flingpaketet. Det blev fil och banan resten av semestern.

Liseberg äntrades i linne och shorts. Det är svårt att ha plånbok i shorts. Fast det löste sig automatiskt. Efter att alla hade löst in sig och fått sina åkband kunde jag slänga den i papperskorgen. Sen tappade vi bort varandra.  Nåväl. Återförenade skrek vi i berg och dalbanan och skrattade i Villa upp och ner.  De hade en ny grej också. Uppskjutet. När jag åkt den förstod jag varför den hette så. Man fick nämligen skuta upp allt man tänkt göra efteråt tills magen lugnat ner sig. Plötsligt föreföll det mig otroligt befängt att ha hamburgerrestauranger och godisbutiker mellan åkattraktionerna. Vem blir plötsligt sugen på en Calzone efter att ha centrifugerats baklänges upp och ner intill en vrålande skåning med kebabfärgade kinder?

Dagen efter besökte vi Marstrand i kvällningen. Det var nog fint. Jag vet inte för ett bromsstag kärvade på vagnen så jag fick ligga under hela tiden. Efter rostlösning med ketchup och smörjning med Bredgott var bromssystemet att betrakta som renoverat. Dagen därpå var det dags igen. Ett fäste under vagnen hade rostat av och behövde omedelbart svetsas. En enkel match om jag varit hemma men klart knivigt i Trollhättan en lördagkväll. (Varför går allting sönder på kvällen?)  Frågade på en bensinstation och fick genast en adress att åka till. Går det att komma dit en lördagkväll frågade jag försynt.

-Du..sade kassabiträdet. -Han skruvar dygnet runt.

Följande timme blev oförglömlig och resans behållning för egen del. Han inte bara såg ut som Roy. Han pratade som Roy, gick som Roy och skojade som Roy. Jag var en millimeter från att säga ”hejdå macken” när jag tog farväl.

Efter ett mobiltelefonsamtal slog vi följe med Peter och Bettan och Bruno och Malin. De är rutinerade husvagnsmoguler från Härnösand som i åratal finkammat Svedala på sevärdheter och utflyktsmål. De befann sig helt nära oss.  Nu skulle de visa oss verklig hardcorecamping. Dvs. konsten att hitta drömstället för natten utan att behöva lösa in sig någonstans.

De tog omedelbart täten i sina komunikationsradioförsedda ekipage. Med antennerna stolt vajande manövrerade de sig ut på smala grusvägar som skar likt ekrar genom de bördiga slätterna i trakterna kring Vara. Vi åkte och åkte, av och an, fram och tillbaka. Solen gick ned och färgade deras gnistrande husvagnar röda. Dammet från vägen lyste gult på min instrumentbräda. Plötsligt stannade Peter och förklarade att vi var framme. Vi tittade oss storögda omkring. En vägkorsning, ett fornminnesmärkt stenröse till kyrka och en minimal grusparkering. Vi knövlade in tre husvagnsekipage och somnade förundrade. Dagen efter vaknade vi av världens största väckarklocka när klockaren repade igång maskineriet 09.30. Vi kastade oss iväg med halvt uppvevade stödben.

På väg hem mötte vi regnet i Grängesberg. Myran bläddrar numera i charterbroschyrer . 

Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil